United States or Puerto Rico ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men furst Voldmar talar glädtigt: "Bort med mörka ord, min broder! Lös din falk och låt den stiga, Jag vill lösa min tillika." Och mot himlens blåa rymder Sväfva snart två hvita falkar, Kretsa högre opp och högre, Spanande ett byte båda. Och på en gång se de dufvan I den ljusa björkens krona, Och på en gång skjuta båda, Lika viggar, ned på rofvet.
"Nåväl höken", sade öfversten ifrigare, "är det väl rimligt och öfverensstämmande med detta djurs natur, att han skulle vågat sätta sig upp på stallstaket blott sjuttio steg från stället, ifall han blifvit bortjagad från rofvet af hundar och människor?"
Men fullare ljöd sången, kraftigare klingade orden, ordets makt besegrade jernets. Maktlös fällde Tuoni den mot rofvet sträckta handen. Ynglingen slog upp sin blick. Hotande ljöd Kalmas stämma i dunklet: "Ha du gamle deroppe, öfvar du ännu dina trollrunor? Din makt skall dock snart se sitt slut". Men i båten satt Kalmatar.
Men på Alhejdi skåda blixtrande ögon, icke Saliks kärleksdruckna, nej brinnande klot, som hvälfva i vilddjurets hufvud. Alhejdi, ser du ej öknarnes herre, hur han smyger sakta i dina fjät. Redan spänner han de krökta klorna, glänsande böja sig hans fläckiga sidor, han störtar på rofvet, och krossad och blödande ligger Alhejdi skälfvande i sanden.
Solen sjunker, skuggorna förlängas; O, en skugga, mörkare än alla, Skymtar, rör sig mellan träden, nalkas; Det är Dmitri. På det späda rofvet Ren hans eldblick fallit; segern vinkar, År af strider, feberyra drömmar, Dystra dagar, nätter utan hvila Skola gäldas nu. En blink, och målet Har han nått. Dock, under!
Och han märker henne, sjunker Stjärnlik i sitt fall mot rofvet, Och han vidgar djärf sin guldklo Öfver Voldmars dufva redan, När furst Dmitri, mörk af vrede, Vill hans vilda ifver hejda Och med knoppen af sitt ridspö Fäller honom död till jorden. Tystnad rådde några stunder, Tills furst Dmitri börjar tala: "Voldmar, om min falk jag skonat, Vore ej din dufva mera."
Hennes blick hvilade på ynglingen, den ljusnade småningom vid tonerna, en tår föll ur hennes öga, den första som der uppstigit. Åter ljöd Kalmas stämma hotande i dunklet: "Kalmatar, du din moders yngsta, gå, följ det flydda rofvet ut i verlden; fäst dig vid hans sida, sug blodet ur hans sår, kraften ur hans senor; återhemta till din moders hem hvad henne blifvit frånröfvadt.
En Spegelian är i detta fall Ingelman, som skrifver: " Öfver jorden himlen hänger, Lik en bister örn, som ser På det rädda rofvet ner Och uti snärjande kretsar sig svänger ." Han tyckes nämligen antaga, att örnen lefde af jordiskt rof, hvilket han troligen skall hafva svårt att bevisa.
Med måndags morgon börjar han På Chiviats berg sin jakt. Hvart spenbarn känner den med sorg, Det blef en blodig jakt. Och kopplen drefvo skogen kring, Och villebrådet sprang, Och skyttar hukade sig ned Vid breda bågars klang. Och hjortar ströko genom skog, Nu där, nu åter här, Och hundar sökte i ris och snår Att finna rofvet där. Med måndags morgon Percys män På Chiviats berg sig ställt.