United States or Brazil ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han frös så att lemmarne smälde mot hvarandra, medan han drog på kläderna, hufvudsvålen isades, ögonen stodo vidöppna och runno, så att ljuslågan syntes som en röd bläddra. Och så stodo de vid sjukbädden. De greto en timme, greto två, tre. Natten kröp fram. Modern var sanslös och kände icke igen någon. Dödsarbetet hade börjat med rosslingar och nödrop. Småbarnen väcktes ej.
Hermione var den första, som återvann sin fattning. Hon skyndade till kammaren, som den okände lämnat, och där hennes brudgum skulle avvakta henne. Men vid den syn, som mötte henne här, vacklade hon tillbaka och sjönk sanslös i sina framilande väninnors armar. Kvinnornas rop kallade Krysanteus och de få kvarvarande gästerna till stället.
När äfven det försvunnit, sjönk jag dignande Mot klippans barm, i sanslös dvala glömsk af allt. Hur länge så jag dröjde, om en stund, en dag, Kanhända flere, vet jag ej. När slutligt dock Min själ blef klar och min besinning återkom, Då var i tårar slocknadt mina ögons ljus, Och på mitt anrop svarte bergets eko blott. LEONTES. Af hvilken gudom frälstes du ur sådan nöd?
Genom jackan, gjord af vallman, trängde Stynget mellan nyckelben och nacke, Och ur förarns hand föll töm och piske. Men i blinken, stött af Adolfs axel, Sjönk han sanslös mellan hjulen neder. Glad till marken sprang zigenarns maka, Tog ifrån den slagne alla nycklar Och befriade sin man och herre. Lätt från hand och medja löstes järnen; Fötterna allena löstes icke.
På studentexamenssexan hade han blivit sanslös vid smörgåsbordet, sedan han förut stött sig med alla kamraterna därför att han icke ville dricka skålen »för kvinnan» med den ryktbara uppasserskan, ty han var »idealist», ja han var »idealist», stackars gosse, och han var nog dum att tala om det, när han kom till Uppsala, ty han visste icke att det hade blivit ett öknamn där.
Ån spottade på stolsfoten och slungade honom mot huvet på Gisle, så att han föll sanslös under bordet. Gästerna sprungo emot Ån, men Björn gick emellan; då blev det tyst i salen. Trälarna buro in grisen och ställde honom framför bruden. Ån kände igen Grotte, gick fram och kysste honom mellan ögonen. Då log folket. Känner du igen honom? sa' Drifva. Skulle jag inte känna min vän?
Kölden isade henne, fukten trängde sig på henne genom kläderna, men hon kände ingenting; den feber hon nu kämpade mot värmde henne och brann som eld i ådrorna. Så låg hon kanhända en halftimme sanslös. Men en rörelse inom henne väckte henne och tvang henne att stiga upp. Det var som en öken hela verlden, hemmet, allt. Hon var så ensam. Nu först förstod hon herrskapet. De hade insett allt.
Han träffades i nacken af ett med kraft slungadt bläckhorn. Bedöfvad segnade han ned på golfvet medan bläcket sprutade öfver hans ansikte och kläder. Hans civila vän, som närmat sig honom, samt ett par tillilande vaktmästare buro ut honom ur salen sanslös, hvarpå, efter ett litet afbrott, förhandlingarne åter upptogos som om intet hade händt.
Då susade en kylig fläkt genom dörren invid henne och Kalmatar stod vid den sårades hufvud. Förfärad for den unga bruden tillbaka, och störtade sanslös ned på gården; och den sjuke ville opp för att hjelpa henne, men hans moder lade honom åter varsamt ned och den starke ynglingen låg der som ett barn, då modren hastade att hjelpa den afsvimmade.