United States or Poland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Bär inte något agg till mig, Ån! sade Drifva. Ån spratt till, tog Grotte under armen och sprang ut i backen. Där grov han ner honom och kastade en jordhög över. Sedan låg han där fram emot morgonen. Då gick han och lade sig på tröskeln utanför Drifvas sovkammare. När solen steg, gick han till bäcken och tvådde sig från huvud till fot.
Men Ån stack fingerna i öronen och sprang hem. Då solen steg på himlen och första havsvaken syntes, skulle Thores bröllop stå. Därför var nu mycket bång i kokhuset. Grotte kom en morgon gnällande och gömde sig bakom Ån, ty trälarna voro hack i häl efter honom. Ån tog eldtången och slog omkring sig, så att Grotte fick frid den dagen. Nästa morgon var Grotte borta. Ån sprang upp.
Grisar sprungo omkring i stugan och gjorde ofog; men det var en, som var beskedligare än de andra, ty han smutsade ej Åns sänghalm och han var Åns vän. Ån kallade honom Grotte. Var gång fadern sparkade Ån, gjorde denne en visa för Grotte; ty det var ingen ann' som förstod vad Ån sjöng, och därför sa' de att han var dåre.
Grotte kröp fram, och Ån torkade honom i ögonen med rockärmen. Nästa morgon låg gyltan död. När marken blev grön, gick Ån ut i dalen. Grannens dotter låg vid bäcken och tvättade lärft. Ån satte sig på en sten, lade händerna på knäna och såg på. Fryser du om knäna? sade Drifva. Ån blev blodröd i ansiktet. Hjälp mig rulla hit bunken, goda Ån! Ån steg upp och tog bunken på huvudet. Då log Drifva.
Största grytan var påsatt, och Grottes huvud grinade mot Ån. Då kvad Ån: »Sjung ej så sorgligt, gryta du! Grotte min vän, han sover nu. Röken stiger mot himmelen blå, Men jag ligger kvar på mitt smutsiga strå. Grotte, Grotte, ditt liv man tog. Gyltan, din vän, var det jag som slog. Grotte, Grotte, grina ej så! Aldrig skall jag din gylta slå.» Ån kastade sig på golvet och öste halm över huvudet.
Ty det var han ändå tills han sov hos gyltan; men jag drap gyltan, och då dog Grotte. Han sörjde sig till döden, tror du? Det tror jag inte. Det var för din skull han dog, och det gjorde han gärna. Jag har gjort dig ont, Ån? Det blir väl värre. Varför slog du gyltan? Det minns jag inte, men jag fick inte sova. Du skall bli en klok man en gång. Tror du, tror du? sa' Ån och tog sig på huvet.
Ån spottade på stolsfoten och slungade honom mot huvet på Gisle, så att han föll sanslös under bordet. Gästerna sprungo emot Ån, men Björn gick emellan; då blev det tyst i salen. Trälarna buro in grisen och ställde honom framför bruden. Ån kände igen Grotte, gick fram och kysste honom mellan ögonen. Då log folket. Känner du igen honom? sa' Drifva. Skulle jag inte känna min vän?
Då blev Grotte orolig, ty en gylta hade kommit in i stugan. Han ledsnade på Åns visor och blev borta en natt. Ån kunde inte sova. På morgonen kom Grotte in och tittade i dörren. Ån lockade honom, men då kröp han bakom mjöllåren. Då kvad Ån: »Gångekarl, För goemånad Akta dig! Isen är hal, Skaren är lömsk, Skredet går, Bäcken går, Böljan går.»
Men Grotte kom alltid luffande, satte sig på bakbenen och klippte med öronen: det är bra. Dagvården var färdig. Lyft av kitteln! sade en träl till Ån. Inte, sa' Ån. Trälen tog med sleven i sådet och kastade på Ån. Ån torkade sig i ansiktet och teg. Lägg till honom, du Ån! skrek en annan träl. Jag rår inte, sa' Ån och lade sig i halmen. Det började dagmejna och isen smalt från jöklarna.
Varför ler du åt mig? Stackars Ån, som ska vara dåre! Ån tog sig på huvet och tänkte. Då skrattade Drifva, så att barmen spratt under linet. Thore kom tillstädes och satte Drifva på sitt knä. Ån blev vit under ögonen och tog upp en sten. Då kom Grotte och rock honom i rocken, så att bakstycket gick. Ån lät stenen falla och vände sig om. Då skrattade Thore och Drifva igen.