United States or Myanmar ? Vote for the TOP Country of the Week !
Sådan lämnade nu den befriade flickan de båda Gamle, att hvar på sin plats, med en lättrökt pipa i munnen, Orda om jordens ans och göra till byggnader utkast; Själf hon i farstun trädde och gick ur farstun på trappan, Spanande efter en vän, att yppa sitt hjärta och rådslå.
Hvar af lif en gnista röjdes, Hvar en puls än vaken fanns, Där höll gubben rast, där dröjdes, Där försöktes vård och ans. Ingen fick i omsorg svika, Ingen välja känd och kär, Vän och ovän, allt var lika, Bröder voro alla där.
Pojkarne hade nemligen sprungit ner till statfolket, men der fingo de ej vistas för åns skull, som rann der förbi. Han lefde i en evig oro för att något skulle vara i olag. Han var ansvarig för fyra personers uppförande: sitt eget och tre pojkars. Hvarje anmärkning på dem föll på honom. Ingen jemnårig att tala med, ingen ungdom. Inspektoren var i arbete hela dagen och syntes aldrig till.
Han var kusk vid trossen, högre var han ej, Hade som hans likar måst i glömska falla, Om han ej fått namn som latast bland dem alla. Pengar värd var gubben ock att se uppå, Han och hästen, som han körde, likaså. Höll den ena sina steg med två ben dyra, Tycktes knappt ett pris förslå för den med fyra. Sådan farten, sådan var, ock rykt och ans, Lika tofvig gubbens lugg och hästens svans.
Då blev Grotte orolig, ty en gylta hade kommit in i stugan. Han ledsnade på Åns visor och blev borta en natt. Ån kunde inte sova. På morgonen kom Grotte in och tittade i dörren. Ån lockade honom, men då kröp han bakom mjöllåren. Då kvad Ån: »Gångekarl, För goemånad Akta dig! Isen är hal, Skaren är lömsk, Skredet går, Bäcken går, Böljan går.»
Men när man, följande åns slingringar, nedstiger från de skrovliga bergen till gården på sluttningen, öppnar sig med ens en bländande utsikt över Pojo vik och den lilla staden Ekenäs med dess vita kyrka och rödmålade hus på motsatta stranden.
Inne på en liten gård vid åns utlopp i träsket stod Lotta vid brunnen; hon hade sköljt alla kärlen, ställt dem på kant i rad och stod nu och såg bortåt sjön; där for en liten båt in mellan holmarne och hon undrade om det var Ossi, som skulle ut och fiska eller om han bara skulle öfver till Agreens för att ta sig en liten aftonsnaps.
Grisar sprungo omkring i stugan och gjorde ofog; men det var en, som var beskedligare än de andra, ty han smutsade ej Åns sänghalm och han var Åns vän. Ån kallade honom Grotte. Var gång fadern sparkade Ån, gjorde denne en visa för Grotte; ty det var ingen ann' som förstod vad Ån sjöng, och därför sa' de att han var dåre.
Fredagsmorgonen steg rektorn efter sista psalmen upp på katedern. Alla visste vad det gällde. Strömfåran hade lagt sig. Men det var liksom en officiell bekräftelse på detta av alla kända faktum att höra rektorn offentligen förkunna nyheten. I natt har åns strömfåra lagt sig.
I andanom ser jag dina ruiner! Ängar och åkrar kvävda i ogräs, begravas i grånande mossa. Nöten skria förgäves efter ans och föda, sprida till sist sina knotor över myren. Lador och logar störta murknade samman vid vindens dova suckar. Och i det taklösa slottet spirar gräs i de ruttnande tiljornas mull. Uv och hök reda bo i salonger och salar, räven sin lya i källaren.