United States or Liechtenstein ? Vote for the TOP Country of the Week !
Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid stranden.
Myro hade tagit kransen från hans huvud för att fläta violer i rosorna och kastade allt emellanåt, liksom det övriga sällskapet, en blick bort till pelaren och småskrattade eller försökte småskratta, alldeles som det övriga sällskapet, åt den underliga, skrovliga sången, som likväl skar igenom märg och ben, allvarlig som han var, och i de känslor, de tankar, han väckte och uttalade, så avbrytande mot den sorglösa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen, den sköna natten med dess trolska ljus.
Det hörde till Träskens många konster och krumbukter att han skulle lära barnen dansa, där han drog fram. Basilius skulle han lära den svåra menuetten, som ingen annan kunde dansa. Och han dansade fram över stallbackens skrovliga stenläggning, barbent, lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende lycksaligt.
Wolfgang drog en lättnadens suck och skyndade sig uppför en smal gångstig mellan de skrovliga klipporna. Snart nådde han krönet. Innanför öppnade sig en vidsträckt höjdplatå alldeles slät och jämn. En ypperlig byggnadsplats, tänkte Schnitler. Han såg staplar av bräder, väldiga högar av järnplåtar här och där och mitt på slätten började »den stora byttan» att resa sig.
Stjärnorna glimmade över trädtopparne, och bakom sig hörde de älskande en fåtonig, svårmodig och likväl täck sång, sjungen av någon bland de vandrande männen. Mellan skrovliga klippor, genom tysta dalar gick färden under den korta försommarnatten. Österut började mörkret glesna. Det genomsilades av ett kyligt ljusdunkel, en sakta klarnande gryning, vari stjärnorna bleknade och försvunno.
Men utan att tala eller komma överens om någonting, vände jag båten, så att den gick omkring klipporna, och på badvikens stenar gingo vi i land. Vi togo varandra i hand, och vi gingo vår gamla väg fram till den låga tallen, i vilkens skrovliga bark den rostiga nålen satt.
Men när man, följande åns slingringar, nedstiger från de skrovliga bergen till gården på sluttningen, öppnar sig med ens en bländande utsikt över Pojo vik och den lilla staden Ekenäs med dess vita kyrka och rödmålade hus på motsatta stranden.
Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid stranden.
I nästa ögonblick sågs en stor, svart fågel höja sig över lunden, rikta sin flykt mot pelaren och med flaxande vingar sväva däromkring, likasom hade han velat, men icke vågat sänka sig ned. Kom då, korpen min! hördes helgonets skrovliga röst. Kom och ät din kvällsvard! Så kom då, kom då, korpen min, korpen min!
Vet du hur det är att sitta på Vagnbergets utsprång bland de skrovliga klipporna en höstnatt under häftig storm och jagande skyar, när månen skiner över all världen. Detta är dysterhetens och ödslighetens skönhet, när man ser milsvitt runt om hur topparna böjer sig för stormen och känner luftens hårda tryck mot klipphålan som en omfamning av vår Herre!
Dagens Ord
Andra Tittar