United States or Bhutan ? Vote for the TOP Country of the Week !


Men något allvarligt tycks ännu ej föreligga från någondera sidan. »Grosshandlaren» hade praktiskt nog nu, flere av Wolfgangs umgängesvänner börjat visa en mindre varm tillgivenhet än före testamentet blivit offentliggjort, varit löjtnanten en ännu mera efterhängsen beundrare än förr. Detta belönades också av löjtnant Schnitler med uttryck såsom: Du är en sann vän, gamle Fritz, och liknande.

Wolfgang var alldeles vild av förargelse, men juristen sökte lugna honom med dessa ord: Men låt oss dock läsa testamentet till slut. Kanske finnas »förmildrande omständigheter». Det kan ej finnas sådana. Möjligen dock. Nåja, låtom oss fortsätta. Cramer var, liksom löjtnant Schnitler, mycket upprörd.

Jek er villik till att met ert förslag. Och blevo de eniga om detaljerna, bägge dock med den baktanken, att var och en slå under sig hela kapitalet. När detta kontrakt upprättats, ilade Cramer till sin vän Schnitler. Du, tyckte han glädjestrålande, nu tror jag att jag vet sättet. Såå, låt höra. Du känner Simon Levison? Ja visst, par renommé.

Min vän, genmälde Simon, thet är just thet sublima i saken: Jo mera öppet, thesto mindre risk. Herr Kuntze tror blott, att jak är ovanlikt gentil mot herr Schnitler och att jak gör thet för att stå väl hos honom. Ah , svarade Cramer med en slug blinkning, alltid affärsman, kan jag se.

Men vi hava ju tiden för oss och vi bliva väl som förr bundsförvanter? tillade hon och såg frågande honom. Tack, ni vill? sade Wolfgang glad. Ja, svarade flickan och räckte honom sin hand. Ni skall se, att vi finna ut något det är jag säker hittills har ju allt gått bra. En sak, sade Schnitler, vad sade doktor Martini om tiden? Vad menar ni?

Wolfgang reste sig bugande, och flickan besvarade med en lätt böjning huvudet hans hälsning. Hon ville just taga ett steg fram emot honom, han gjorde något, som kom henne att ännu mera förvånas än för ett ögonblick sedan. Löjtnant Schnitler närmade sig henne hastigt men ljudlöst, med sitt ena finger betydelsefullt lagt över munnen.

Jo, det skall gudarna veta, svarade en annan stämma, och den tredje inföll: Har han råd till dyra saker, din Schnitler? Tja, svarade betjänten, min herre lever faktiskt sina skulder. Och han nekar sig sannerligen min hatt ingenting. Men, mina vänner, om ett par veckor reser han bort jag blir ensam herre täppan här, skall det levas livet.

Han var nämligen brorson och ende arvinge till den gamle rike chokladfabrikanten Schnitler, och i tanke det blivande, stora arvet tvekade ej bankirerna att förskottera löjtnanten snart sagt huru stora summor som helst. Och unge Schnitler begagnade sig flitigt av denna fördel. Farbrodern gjorde han regelmässigt sin uppvaktning varje nyårsdag, men under resten av året träffades de aldrig.

Om icke inom loppet av två år efter testators död någon lyckades finna en sådan lösning, skulle förmögenheten tillfalla den avlidnes enda levande släkting, löjtnant Wolfgang Schnitler. Löjtnanten andades lättad, han hörde detta. Gott, sade han, har jag i alla fall utsikter. Ja, som ni ser. Men rätt små, inföll Cramer. Ty det är väl antagligt, att denna gåta inte är svår, eller hur?

Martini och Cramer tänkte att stjäla hans hemlighet därför kallade jag dem till mig ty det finnes litet rättvisa i helvetet också, och jag önskar, att Schnitler får behålla sitt. Har du förstått, Mayer? Ja, ja, ers nåd. Gode, snälle Fan, skona mitt liv! bad Mayer. Wolfgang dröjde en lång stund, innan han åter kunde tala. Ja, svarade rösten till slut. ett villkor.