United States or Armenia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag följde med mor och fick sitta bredvid henne. Inte ibland de andra pojkarna, och det var det allra värsta. De kunde då åtminstone få göra gubbar åt hvarandra, hviska samman eller smånypas i benen. Men jag måste sitta som en »målad bock». Middagen drog som vanligt ut i flera timmar, och jag satt där och hade ledsamt och såg mig omkring bland begrafningsgästerna.
Pojkarna i klassen skockades om honom: Ska du och Stellan göra dä i eftermiddag? Kalle gav intet annat bestämt svar än det, att om någon knyste ett enda ljud, fick han på käften. Stellan var mera meddelsam.
De två äldsta pojkarna drogo sig bort i ett hörn på gården och viskade. Resten följde efter. Någonting viktigt avhandlades, medan de då och då vände sig om och sågo på Stellan. Efter en stund promenerade de alla högtidligt ut på smalgatan. Han var ensam. En lång stund blev han stående alldeles orörlig. Han kände sig som en avsatt hövding.
Här kände jag att det gällde att försvara en värnlös kvinna, och jag sade: Märkvärdigt, jag känner alla pojkarna på ön och jag vet ingen som är sju år och kan simma. Jag har aldrig upptäckt den pojken. Han lever i skymundan, dold och gömd för alla och så, plötsligt en dag, står han på en klippa vid havet, hoppar på huvudet i vattnet och simmar som ni andra.
Han vred huvudet åt vänster: pojkarna förföljde i halvcirkel den fulla busen. Ingen lade märke till honom. Plötsligen satte han i väg hemåt. Han sprang som den, som springer för sitt liv. Han hade ej tid att se efter, om någon förföljde honom. Han stannade ej, förrän han stod flämtande utanför tamburdörren där hemma och sträckte sig upp för att nå ringklockan.
Det var en mycket stillsam och betänksam gosse, sexton år gammal, blek och fet. Vem ska ha råttorna? frågade han. Och när han fått veta, hur delningen uppgjorts, sade han eftertänksamt: Ja, det kunde jag tro. Den djävla ungen ska ha det bästa alldeles som gubb-fan. Det är hon, som har hundarna, förklarade pojkarna. Ä hundarna gör ju ingenting. De säger ju inte ett knyst.
Anna-Clara var med och tittade på vid varenda skola. Hon visste precis hur mycket blommor pojkarna fingo och vilka som gett dem. Hon kände riktigt en flicka, som tog studenten. Det var nästan lika märkvärdigt som att hon en gång fått en chokladbit av den flickan, som tog första pris i konståkning på skridskor.
Och så streta för att få armarna in i en annan, som kunde vara huskigt kall, ja blöt till och med, tyckte pojkarna, när den legat i kunten och det varit yrsnö, som trängt in i den, eller oväder. Just aldrig heller att någon skjorta passade precis åt dem.
Det är så gott att jag städar först som sist, tänkte hon. Någon nattaro blir det i alla fall inte, förrän pojkarna kommer. Och så slipper en se lorten i morgon. Hon ställde sig med korslagda armar framför bordet. Knytet var borta, fat och tallrikar tomma. Det får en säga till hans heder, sade mor i Sutre, att han tar vara på smulorna. I jistineje, fattiglappen!
Han hade dessutom ett kritvitt hår, som föll ända ned på kragen, lång svart bonjour, smala svarta byxor och resårkängor med mycket höga klackar. I ena handen bar han en svart käpp med silverkrycka. Han rörde sig sirligt och använde många franska ord, ty han hade lärt sig dansens konst i Paris. Pojkarna stodo uppställda i en rad utefter ena långväggen från gymnasister ned till förstaklassare.
Dagens Ord
Andra Tittar