Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 maj 2025
Omkring honom samlades på respektfullt avstånd Firenzes stadsbudskår, av vilka varje enskild medlem med förtjusning skulle ha satt en kniv i Petrus om han kunnat göra det utan någon som helst risk. Men det var förbundet med en viss risk för en facchino att närma sig Petrus just då. På detta sätt hittades han av Åke och Johan när de ett par timmar senare kommo med nästa tåg från Bologna.
»Jo visst, ja visst!» svarade Åke. »Men det här var en helsikes stor station. Det måtte vara Bologna. Petrus, du som rådbråkar lingot, stick ut ditt nordiskt blonda huvud genom fönstret och fråga den där guldbeslagne kamorristen hur länge vi står här.» »Nej, fråga någon annan», föreslog Johan. »Den där tycks ju vara järnvägstjänsteman, och en sådan vet aldrig något om tågtiderna här i Italia.»
Ett brett och soligt leende spred sig över Petri hemtrevligt feta ansikte, när ordet pläden nämndes, och hans blick smekte ömt det nämnda kollit, medan Åke och Johan hoppade av tåget och försvunno in på il ristorante . Innerst inne i pläden, mjukt bäddad bland filtar, låg nämligen en skatt, medförd från landet i högan nord, och avsedd att tagas fram i Monte, en sällsynt och dyrbar skatt en liter O. P. aqvavit.
För ett par lire kunde han kanske överse med att en resande inte hade biljett, men bara brutet och utländskt prat imponerade inte på honom. »Biglietto, signore!» Då blev Petrus rasande. Hans italienska ordförråd räckte inte till en förklaring, och han tillgrep svenskan. »Begriper du inte», röt han hotfullt, »att Åke har biljetten och han blev kvar i Bologna med både den och pengarna.
Men Petrus hade redan rest sig upp, stuckit ut huvudet genom fönstret och adresserat sig på särdeles grammatikalisk italienska till järnvägstjänstemannen: »Quanto tempo ci fermiamo in questra stazione?» »Venti minuti, signore!» »Vad säger kamorristen?» frågade Åke. »Tåget stannar här i tjugu minuter», svarade Petrus. »Dom talar för resten en vacker dialekt i de här trakterna.»
»All right», sade Åke och grep respläden och ett par väskor. »Har du något emot stadsbuden, så kan vi ju själva bära bagaget till en droska.» Och med det ledde han vägen. Men Petrus, som tagit upp fem kolli satte ned dem igen och satte sig sedan själv på dem, ty hans knän veko sig. Där respläden bars fram tecknade sig en smal, våt linje på perrongen.
Så var det med fru Karin, och dotter hennes, som nu beder i koret, brås uppå mor sin; sonen kände jag inte; han reste världen omkring undan kung Johan. Men dottersonen, unge herr Åke, lärer brås uppå morfadern, varandes en ostadig och hårdsint herre, duktig i slagsmål, såsom ock Tottesläkten hör till de styvare här i landet.
Och så gick malmötåget. Och med det drömmen om 25,000 gulaschkronor per man. Kupén doftade av damm, gammal inpyrd smuts, mögel och vitlök, och det var med verklig förtjusning Åke såg den lille italienske borgmästaren, svept i den värdighet han iakttagit under hela resan, plocka ihop sina effekter och ge sig i väg när tåget stannade.
»Du är allt bra slängd i italiano», sade Johan erkännande. »Åhja, tja, man redet sich!» svarade Petrus blygsamt och ägnade en tacksam tanke åt den i Stockholm inköpta 50-öresparlören. Men Åke grep sin mössa.
»Nå, Gudskelov att man blev av med den», sade Åke ur sitt svenska hjärtas djup. »Opp med fönstret nu, och in med frisk luft, det var själva tusan vad den lille fete kamorristen var rädd för att släppa in sitt fosterlands klimat.» »Folk är likadana vart man kommer», anmärkte Johan lugnt. »Är det inte likadant hemma i Sverige, va?»
Dagens Ord
Andra Tittar