United States or Palestine ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag hade stirrat på hans porträtt så, att jag glömt honom själf. Han hade blifvit så blek så elfenbensaktigt blek. Och så var där något så vekt öfver honom, så ungt. Det var icke att bli rädd för, men att hålla af. Han var lugn och vänlig, tyckte att jag blifvit friskare. Och så såg jag glad ut. Det borde jag alltid vara; det klädde mig. Icke draga de där fula rynkorna mellan ögonbrynen.
Och som hon sitter der hopkrupen i kylan, är det som såg man ett blekt förfruset ansigte titta fram ur ett moln af rök. Hon är icke vacker. Men det fins i dessa barnsliga drag något obeskrifligt tjusande, något hjelplöst lockande, som gör hjertat vekt. Och denna outvecklade figur den är som knoppen af en obekant blomma, den eger det okändas sällsamma, spännande retelse.
Rår du väl för, att ej jag dig var kär i högre mått än någon ann'. Ditt hjärta, hur kan så hårdt och dock så vekt det vara. Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle ej göra det. O, om jag hade mod att säga honom alt! JOHAN FLEMING. Jag går att ställa i ordning slupen till din affärd nu. Farväl så länge! SIGRID. Gå ej, Johan! Ah! Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!
Katrina såg på henne en stund, hennes mun drog sig till ett egendomligt vekt leende, hon slog henne på axeln med sin bara och sträfva hand, det var ett slag, som urartade till smekning, och i en blid, nästan höflig ton sade hon till slut: »Gå hem och lägg sig, Schana! I morgon klockan fem kommer han. Herre Gud vi ä' ju alla skröpliga, vet jag, och inte annat än människor!
Ja, ty hon skulle ju icke vilja ha det ogjordt; hon skulle icke vilja börja sitt tomma, solskensfattiga lif från början, äfven om hon då kunnat stryka denna smärta därur. Hon kunde icke tala. Det var ett sådant jubel att se honom, och det var en sådan ångest att dö. Hvad är det med dig? Du ser så underlig ut, sade han vekt, med sitt varma leende.
En sådan orolig, rädd liten stackare, med ett så vekt och dock så stormande hjärta och en sådan fruktan för att icke kunna alls passa i detta underbara liv, där man skulle vara stark som en fura och ha djupa rötter i jorden för att kunna stå sig i stormarna! Men vinden susade och solen värmde och hela rymden var så vänligt vit av flammande vårljus.
Jag såg huru novembervinden blåste genom hans mörka, yviga hår; huru mustascherna höjde sig av indignation när han stod inför domaren, och huru ett besynnerligt vekt ursinne gnistrade ur hans ögon när han, hånande sig själv, parodierade sitt försvarstal. Hela mannen verkade som cinnober och asfalt, hans livfärger.
Det var ett sista utslag af hans skepticism, men tonfallet hade ingenting af den bittra skärpan, det var mjukt och vekt och förtroendefullt som ett barns. Hon strök blott sakta med sin hand öfver hans nacke. Hon kunde intet svara, det var som skulle hon kväfvas, som skulle hon dö af lycka. »Min son!» kom det sakta efter en stund. »Min son! Åh, hur jag har längtat efter detta!»
En vän, som ej ifrån er går, En egen, som kan läsa skriften, Som i ert klara öga står Och talar med så tydlig mening Om en ovansklig inre vår, Om huru vekt ert hjärta slår I trots af all predikan om förstening. v. DANN. En vän, en egen! JULIA. Hvem, jag? Det sker ej, nej, vid Gud, det kan v. DANN. Hör upp med ditt fördömda: kan ej, flicka! JULIA. Vill onkel tvinga mig att ta en man? v.
Hon grep i blindo framför sig och fick tag i en ljusbärande, dansande silverne faun, vars ljus hon knäckte. Hon störtade upp, snurrade runt och knuffade till något; hon sprang ut i sängkammaren och förnam bakom sig en skräll och ett vekt och sorgset krasande.