United States or Lebanon ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det försök, den gamle, hvars vaksamma öga genast upptäckt förhållandet, nu gjorde att med en hastig manöver vinna lofven af den eftersättande slupen och sålunda komma ur sin vådliga ställning mellan båda, ägde så liten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en ansträngning af den yttersta förtviflan, om förtviflan ej i hvad läge som helst varit främmande för gubbens lugna och fasta sinne.
Kaptenen, som blifvit kvar vid slupen, hade omsider fått allt i ordning där, beslagit seglen, fästat båten, uppsändt sakerna till stugan och var klar att ligga i land för natten. Förrän han gick in i värmen med sin bössa, erinrade han sig dock, hvad vi förglömde, att lossa af skottet. Det var knallen af detta skott, som vållade en sådan diversion i bestyren.
Det behöfver ni ingalunda. Ni landsätta blott mig. Tror du dig komma snabbare fram med ångbåten? Slupen går nog i sida vind lika hastigt. Låt oss inte ännu fara tillbaka, sade Agnes och såg ömt på Antti. Men Lisi mår illa Han sade detta med tveksam, låg, halft frågande röst. Låt Lisi fara med ångbåten, efter hon själf vill det. Hon smålog och nickade åt mig. Icke sant, Lisi? Fortsätt ni bara.
Då visade sig rörliga, ljusa strimmor mellan träden på en nära belägen holme, och straxt därpå hoppade på mindre än ett halft kanonskotts afstånd den fruktade slupen fram i sundet och behärskade passagen. Ett gladt sorl mellan afbrutna kommandoord hördes från den, och signalflaggen sväfvade upp mot toppen af dess mast.
"Stick bly i min själbössa", sade gubben med mycket lugn till den andre och höll tillika skutan upp mot vinden, så mycket han kunde, för att underlätta gossens arbete i masttoppen. Medan vår gamle vän med sitt fartyg befann sig i denna vådliga ställning, rådde ombord på slupen ett allmänt jubel.
Jag växte upp bland dem och deltog i deras industri, tills mitt skägg begynte växa, då jag gick ut med en kofferdiman och blef hederlig karl. Se så, båtshaken ut, tag törn! Jag tror, den onde visar mig vägen bland stenarna här." Slupen låg med fladdrande segel i en bukt, bildad af framskjutande klippor; man började räta ut de styfva lemmarna, man gäspade och röt kölden ur kroppen.
"Du såg, att han föll?" "Han föll, och det ingen stund för tidigt. Luntan låg på kanonen redan; vi voro sålda åt döden, ty han hade ej kunnat skjuta bom i lugnet nu, om han hunnit tända an." "De tycktes", återtog den andre, "ge slupen åt vind och våg i början, nu styra de efter oss igen. De lära ej ärna ge köp med sig för detta pris."
Kaptenen och två jungmän blefvo kvar vid slupen och sysslade med den; vi andra begåfvo oss stapplande in i den varma stugan. Där stod julen upp i tak. En väldig brasa af tallved sprakade på den vida spiseln och upplyste rummet, hvarest dessutom på bordet brann ett stort grenigt ljus jämte några enkla.
Atte steg upp på akterbrädet, tyngde på jullen, så att den vickade upp och ned, till höger och vänster. Det var en fröjd! De skreko, jublade och klappade i händerna. Nu aflägsnade sig slupen med de hvitklädda damerna. Anna lutade sig fram för att bättre se, men tog öfverbalansen och skulle hafva fallit, om hon ej fått tag i kanten af bryggan.
Barnen i Attes julle stodo stumma, bleka och handfallna, ingen rörde sig för att hjälpa, och ingen enda gaf hals. Från slupen hade man emellertid observerat hela den lilla scenen och rodde skyndsamt till. Plötsligt sågs en liten röd och mager knytnäfve sticka upp, och strax därefter höjde sig Lisas hufvud öfver vattenytan.