United States or Curaçao ? Vote for the TOP Country of the Week !
Dessutom bar han alltid ytterst smala, vit- och svartrutiga byxor. Hans egentliga sysselsättning bestod i att med en käpp eller genom att rycka i sina yviga mustascher jaga stadens barn och hundar från stadsparkens gräsmattor och blomsterrabatter. Det var som om han ägt parken. Och i själva verket var detta delvis också överensstämmande med verkliga förhållandet.
Och han skrattade dovt i sitt yviga skägg. Men gästgivarn varken skrattade eller vredgades. Han sade endast: Jag har inte något på samvetet. Utan greven har det på samvetet, att han förfalskat mitt namn och Träskens. Det är inte det första skojarstreck han har gjort och blir inte det sista. Det är inte heller det värsta. Så jag talar inte särskilt på det. Men jag vill veta hurudan ordningen är.
Ju fler faten buros in och ju stoltare harporna spelade, dess nöjdare ljusnade den fruktades panna. De yviga hårlockarna hade åter vuxit fram vid hans tinningar och förblevo alltid lika svarta, trots hans höga ålder, och hans glättighet var lika brusande. Men den var drucken ur ett annat vin än det, som tappas på fat, ur segerlyckans och maktens skummande livssaft.
Mannen hade en rak och ståtlig hållning, och hans rödbrusiga ansikte pryddes av yviga mustascher. Såsom vi nämnt, stannade han, då han fick öga på Sven masmästare, och betraktade honom från fotabjället upp till hjässan, likasom han i tumtal velat beräkna jättens längd.
Jag såg huru novembervinden blåste genom hans mörka, yviga hår; huru mustascherna höjde sig av indignation när han stod inför domaren, och huru ett besynnerligt vekt ursinne gnistrade ur hans ögon när han, hånande sig själv, parodierade sitt försvarstal. Hela mannen verkade som cinnober och asfalt, hans livfärger.
Min tro, det är den, att mitt härbärge alltid skall förbli den himmel, där alla tvister dränkas i ett välkryddat vin. Han sprang upp det fortaste han kunde och den yviga pälsen släpade omkring honom på mattan. Han grävde i fickan och hittade ett par tärningar, som han slungade ifrån sig på bordet.
Han blundade i solvärmen, och det yviga håret bredde ut sig över axlar och rygg. Kittelhatten låg i hans knä, och med det kullriga höet omkring sig såg han ut som en högbo, som en stund gått ut ur sin grav för att tina sina lemmar i det vackra vintervädret.
Med vördnad och förskräckelse blevo de inledda i stugorna och rikligt undfägnade, och överst på anrättningen lades ett stekt ormhjärta. Det visste hon. Att skrämma människorna, att bli skydd för sin ondska och höra gråt, det var vad hon längtade till. Lätt som en liten fågel med yviga dun och stora vingar skulle hon flyga med stormen utefter skogsåsarna och utefter dikesrenarna.