United States or Greenland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det svindlade i stackars Schanas hufvud, hon förmådde hvarken gå fram eller tillbaka, hon stod som fastnaglad vid trappafsatsen, det ovanliga i händelserna grep henne, det var som en enda vild dröm, och hon hade af lättsinne kastat sig i allt detta äfventyrliga, nya... Hvad skulle Katrina säga, om hon fann henne här, och hur skulle hon förklara sig inför denna stränga domare?
»Gräla på bara, Katrina», snyftade den gamla flickan och snöt sig i sin bästa kyrknäsduk, »gräla på bara, själf tycker jag också att jag är så löjlig, så det är en skam. Jag tänkte, jag ville, jag jag vet inte själf.»
Glada Katrina sprang orolig omkring, fastnade öfver allt med sin styfva ylleklädning och grälade hvart ögonblick på madamen, som ute i köket kokade kaffe, så starkt som den mest koncentrerade dekokt. »Du ser ut, som om du vore i kyrkan, Schana», sade hon, »men du är för resten tusan så snygg och nätt! Kommer han inte snart, det långa tabernaklet, så minsann tror jag inte han spricker!
Med detsamma kom hon att tänka på kusin Katrina. Hon skulle väl tro att Schana blifvit från sina sinnen, då hon fick höra, att hon spatserat upp till själfva kamrern och sjåpat sig ända därhän att hon klädt sig i finaste helgdagsståten. Det bestämde henne. Inom sig beslöt hon att förtiga allt för väninnan, det hela var ju en riktig dårskap, och hvarför skulle man göra sig onödigt löjlig?
Katrina såg på henne en stund, hennes mun drog sig till ett egendomligt vekt leende, hon slog henne på axeln med sin bara och sträfva hand, det var ett slag, som urartade till smekning, och i en blid, nästan höflig ton sade hon till slut: »Gå hem och lägg sig, Schana! I morgon klockan fem kommer han. Herre Gud vi ä' ju alla skröpliga, vet jag, och inte annat än människor!
»Hut! jag tror minsann käringen gråter», snäste Katrina och fäste en sträf blick på väninnans upphettade ansikte, »gråter och vojar sig som en annan pipsill, fy sjutton! Och för hva'? Pjoller!» Hon gick med styfva fjät och högburet hufvud, körde ut läpparne och rynkade sina buskiga, grå ögonbryn. »Pjoller, gamla harpan! Kan man tänka! Att lipa som en öfvergifven brud. Blir det slut snart, hva'?»
Du begriper jag menar knoppen där.» Det körde upp för gårdsbacken, bjällrorna från en heltäckt istvoschickssläde klingade vackert i den stilla aftonen, och Katrina rusade till fönstret för att se ut. Släden stannade utanför dörren, en karl i vaktmästarmössa hoppade från kuskbocken och öppnade dörren till kursläden.
Inom en termin var han teaterdirektör; hade inträtt i det lysande N. N. H., där han blev bror med docenten i sitt huvudämne, vilket var honom till stort gagn vid följande tentamen; dessutom hade han varit marskalk på en konsert i Katrina kyrka och hållit talet för kvinnan på Nordiska festen; han var alltid lyckad och hade grundlagt ett varaktigt rykte.
Hon lät glada Katrina prata, medan hennes tankar sväfvade vidare, tillbaka dit, där » han » bodde. Men sinnesrörelsen hade varit för stark, hon darrade i hela kroppen, som om hon haft feber, och tårarne trillade ned för hennes vissnade kinder.