Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 september 2025
Med den höjda armen gjorde hon solbåga i det hon tog den rätt ovanliga gruppen af inträdande i betraktande. Hennes unga, vackra anlete fick ett vekt, medlidsamt uttryck. Hennes stämma ljöd sorgset bekymrad. "Sannfärdligen är inte de här barnen från nödårstrakten, kanske från storfjälle där de haft de värst." "Stackare hvad ni då haft långt att gå och mycke att härda ut med. Käre kom in."
Jag reste mig och sträckte armarna omkring hans hals, helt lätt, så att jag kunde se upp i hans goda, vänliga ansikte, lugnt och lidelsefritt som en kvinnas, endast med en tindrande godhet i blicken. Han lade armarna kring min midja. Det är så underligt att taga i er! Man är rädd att ni skall knäckas af på midten. Det är något så mjukt och så vekt.
Det var ingen ovänlighet, endast någonting underligt automatiskt i hans sätt att tala, som om tanken icke alls följt med orden. Det kom något så vekt och sorgset öfver honom, när han plötsligt böjde hufvudet ned framför henne och sade med sin mjuka, spröda röst: För er hand genom mitt hår, där, i nacken uppåt. Hon gjorde som han sade, och hon kunde ha brustit i tårar därvid. Detta kära hufvud!
Så log hon blott, så sorgset och trofast; och medan hon såg honom in i det upprörda ansiktet, hvars uttryck väntade hennes ja, började hon stryka med alla sina fingrar genom hans hår, om och om igen, genom det tjocka håret ned öfver nacken som hon alltid brukade, när hon ville göra honom lugn och stilla. Och uttrycket blef vekt. Du vill icke? Hon svarade icke.
Det var som två myggor en ljum sommarafton, när man fält ner gardinen och det eljes är moltyst i rummet. Så vekt och oskyldigt, så spädt och klart. Den lilla duetten kunde gerna ha hetat »liljornas grafsång» eller »sylfidernas dödsdrömmar», eller någonting annat i den stilen. De små applåderades väldigt och föredrogo derpå en mängd visor af Gumpert efter trasiga noter.
Det undgick honom heller icke, att ett vekt drag av sorg och nästan av fromhet skiftade fram ur det fula och annars frånstötande ansiktet. Du är vildman och hedning, sade han. Var det ditt barn? Du är olycklig. Kanske skulle jag bättre kunna hjälpa dig, om du toge kristnan. Tänk därpå, när du kommer i ensamhet. Varifrån är du?
Och far och mor, de förstår, å, de säger ingenting, frågar ingenting: de bara gläds tackar Gud att hans hjärta ännu är mottagligt och vekt, giv honom också Du till sist din eviga frid redan vet han ju hur fåfängt detta liv! Än en sång! Än en salig visa! Gud skall ha äran som givit vår son ett så gott hjärta, och en så härlig röst att prisa skaparen!
Dagens Ord
Andra Tittar