United States or Kiribati ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Nej», sade han blott; men tonfallet hade fått en anstrykning af godlynthet, som det icke fans i hans förra replik. » Det ligger under, att jag icke vill vara din gäldenär. Du som sjelf i det fallet är så ömtålig, borde verkligen också lära dig fatta, att också andra dödliga kunna ha sin lilla stolthet. Jaha, min gosse» här gaf hon honom ett lätt slag på axeln »och nu tala vi icke mer om det.»
Han talade släpande och liksom med möda, men tonfallet var behagligt och orden höfliga. När han icke talade, såg det ut, som om han höll på att tappa underläppen. Sedan flickan kommit med mjölken, öppnade häradshöfdingen konversationen, och det märktes snart att hans koncisa uttal och klara genomträngande organ godt kunde förnimmas af den gamle, som med lätthet tycktes förstå honom.
Blott en gång framskymtade den forna mörka blicken och det bittra tonfallet. Det var då posten medförde det vanliga penningebrefvet, hvilket Hanna icke fort nog hunnit gömma. Hennes mor drog henne till sig och hviskade med möda: lofva mig, att du aldrig använder dessa penningar för egen del! Lofva mig att hellre svälta, än köpa bröd för dem! .
Lilli kunde icke motstå de bedjande ögonen och det ovana tonfallet i Hannas röst. Hon slog häftigt armarna kring hennes hals och kyste henne på kinden, vid hvilken behandling Hanna såg så tafatt ut, att de andra flickorna, som märkte det, brusto ut i ett hjertligt skratt.
»Tack, det vill jag riktigt gerna. Det är så sällan jag träffar någon jag kan tala med om lifvet derute.» »Derute!» Det låg nästan som en smekning i tonfallet. Nästa förmiddag när modern minst anade det kom sonen. »Jag har varit i Upsala», sade han. »Jaså», ljöd det likgiltiga svaret. Han var vid godt humör och han såg henne muntert och ogeneradt in i ansigtet.
Det var ett sista utslag af hans skepticism, men tonfallet hade ingenting af den bittra skärpan, det var mjukt och vekt och förtroendefullt som ett barns. Hon strök blott sakta med sin hand öfver hans nacke. Hon kunde intet svara, det var som skulle hon kväfvas, som skulle hon dö af lycka. »Min son!» kom det sakta efter en stund. »Min son! Åh, hur jag har längtat efter detta!»
»Höll hon af dig?» frågade modern i en ton af medkänsla. »Åhja ibland när jag hade pengar». Men i sjelfva tonfallet låg der något försonande; der fans ingen bitterhet och intet hån. För Alma Hagberg var denna tid som en dröm.
»Säg har du icke en enda gång längtat efter en smekning?» Hon såg den unga flickan forskande rakt in i ögonen, som ville hon hemta fram sanningen ur dem om också orden ljögo. »Nej», sade hon, och blicken och tonfallet var äkta. »Jag skulle bara ha känt vämjelse och motvilja.» »Det är icke möjligt.» »Jo. Det har visst aldrig varit något; eller om det varit, är det åtminstone nu förbi.»
Tonfallet och tystnaden som följde efter var så uttrycksfull; der låg en tröttkörd smärta på bottnen af bådadera. »Detta är något som vi kvinnor aldrig kunna förstå heltut; hur det är möjligt för en finkänslig man att lefva ett sådant lif.» »Kan du tänka dig en finkänslig man äta drafvel för att stilla sin hunger?» »Jag vet icke.» »Var säker på att nittionio af hundra göra det.
Stöta bort eller draga till sig, det låg henne lika nära, ty båda delarne var att handla. Resignation, med händerna i skötet, var det enda som var henne främmande. Hon ringde på den lilla tamburen och det var Alma sjelf som öppnade. »Vill du komma till mig ett ögonblick?» Det var nästan mörkt derinne men det »ja», som följde på frågan hade tonfallet af en glad häpnad. »Kom strax då.