United States or Vietnam ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon såg sin älskade inträda, och i hennes inre höjde sig en röst, som sade: "Heligt är mannens och qvinnans förbund, helgerånande hvarje annans ingripande deri". Mildt lutande sig mot den förr försmådda, kastade engeln Amina en stråle af försonande ljus öfver henne, och mannen, seende för första gången sin hustru i hennes sanna inres dager, log vänligt och kärleksfullt mot henne igen.
Dock nej ... innan Sven hunnit följa vredens rop ur sitt sårade hjärta, skulle helt visst en annan, högre kraft, som för vår ursprungliga natur är främmande, fjättrat hans hämnande arm, och om patronen räckt Sven sin hand och uttalat ett enda försonande ord, skulle Sven med rört hjärta förlåtit allt, ty sådant var sinnelaget hos korporal Brants fosterson.
Säkert lätt, som en sådan sorglös, genomsjelfvisk natur måste göra. Tänk, att ega ett hem, som vore ens eget! Att omslutas af fyra väggar, hvilka begränsade en hel liten verld af trefnad och ömhet! Hon kom nästan ej ihåg att hon egt ett eget hem; det hade alltid förefallit henne som en bit ödemark, ända tills dödens frid ljutit sitt rörande, försonande skimmer deröfver.
»Höll hon af dig?» frågade modern i en ton af medkänsla. »Åhja ibland när jag hade pengar». Men i sjelfva tonfallet låg der något försonande; der fans ingen bitterhet och intet hån. För Alma Hagberg var denna tid som en dröm.
Läsaren har utan tvifvel redan igenkänt den gamle krigaren och ser honom, i följd af hans nedslagna gäldenärs skildring, kanhända icke med de blidaste ögon. Det torde därför tillhöra opartiskheten att yttra några försonande ord till hans förmån. Öfverste Tingkors var ingen blodsugare på sina gamla dagar, fast han älskade tvister och strid.
Hennes ansikte förmörkas, när hon säger det och det kommer något av groll i hennes stämma, som gör mig ont. Hon ser det, och försonande lägger hon sin hand på min, i det hon fortsätter: »Nu tror jag det, och nu vet jag, att man kan börja att leva ett sådant liv redan här på jorden. Det behövs bara, att någon går bort, vid vilken man är så fästad, att det känns, som om själen följde med.
De andra hafva trots alla pröfningar sina ögon stadigt riktade mot den milda, försonande aftonglansen kring Golgatas kors. Han åter har stigit ned i ångstens och fördömelsens mörkaste afgrunder. Försoningen förekommer här mindre, den är skjuten i bakgrunden. Det ser ut som skalden i sin koncentrerade ungdoms- och olyckas kraft rent af försmått att skildra och prisa den.
Snart sluter även Singoalla vid Sorgbarns och Erlands sida sina ögon i dödens famn. »Det var tyst, ty den store mandråparen hade fulländat sitt verk.» Efter berättelsen följa dessa reflexioner: »Sagan slutar, såsom när under ett strängaspel strängarne plötsligt brista i ett disharmoniskt ackord, förrän detta hunnit upplösas i försonande samljud. Ty harmoni och försoning, var finnas de här nere?