United States or Pitcairn Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han svävade i fullkomlig villfarelse om sina känslors halt och stod redan vid fördärvets avgrund, då en stråle av det gudomliga ljuset föll i hans själ och uppenbarade hans rätta tillstånd. Hans enda räddning var en skyndsam flykt från ödemarken tillbaka till världens vimlande liv.
Och fridlyst är ej engång detta hus, Af tiden Sarkofagen sjelf blir fräten, Och dagens stråle leker på dess grus, Och, som den der ej fanns, Du är förgäten. Så vardt nu af morgon och afton den första dagen. VI. Capitlet. Innehåll: Menniskolifvets förlopp visas ytterligare genom en Liknelse vid Jordan. Barndomen liknas vid Meroms sjö. Ungdomen vid Genesareths haf.
Vem har åt regnflödet öppnat en ränna och banat en väg för tordönets stråle, till att sända regn över länder där ingen bor, över öknar, där ingen människa finnes, till att mätta ödsliga ödemarker och giva växt åt gräsets brodd? Säg om regnet har någon fader, och vem han är, som födde daggens droppar? Ur vilken moders liv är det isen gick fram, och vem är hon som födde himmelens rimfrost?
Med ett ord, allt hos henne är namnlöst såsom hon själf, och hennes inre liknar en slumrande natt, full af allt, hvad sommaren äger ljufvast, och väntande blott en stråle af solen för att öfvergå till den härligaste dag.
Kajsa var ögonskenligen af samma slag som hans mor, och Nadja hon var ju hennes dotter. Det var så stilla. Han hörde de båda sofvande qvinnornas andedrägt. Månen steg röd upp vid horizonten, bleknade, då den kom högre upp, och sände snart en gul stråle in i det låga rummet. Bredvid fönstret, belyst af månskenet, låg fadern i sin fållbänk. Bruten, gammal, olycklig.
Ser du sorgen, kvald och glömd, Håll din ljusa tröst ej gömd! Men om du min flicka ser, Sänd en vänlig stråle ner, Sen du skrifvit i dess sken, Att jag väntar längesen. Den långa natten gått till ända snart: Blir icke hvalfvet redan ljust och klart, Och får ej träskets snö ett högre sken? Var det ej orrens rop, söm hördes ren?
Sent må vi vända från färden igen, Morgonens stråle här finne oss än! Lätt är hem och vänner glömma, Flicka, i en älsklings famn. Här i dalens blomsterhamn Låt oss hvila ut och drömma! Från molnens purpurstänkta rand Sjönk svanen, lugn och säll, Och satte sig vid älfvens strand Och sjöng en junikväll.
Där en stråle av dagen nedsköt under träden, där lyste han stundom på marmorpannan av en Homeros, som gripen av ingivelsen slog upp de tomma ögonen mot höjden, eller på en grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus.
Och denna sky af damm och stolt, Som närmar sig allt mer och blänker Så mildt uti det purpurdoft, Som qvällens sista stråle stänker; Utur dess sköt likväl en flod Af jemmer, tårar, brand och blod Sig störtar ren, o Israël! Utöfver Dina trygga tjell.
Det var en gång en liten gumma, så liten att hon ej var fullt en tum lång; men hon var så fin och grann, mer än någon fröken eller prinsessa. Hennes klädning glänste som silfverskir och midt i pannan hade hon en blänkande demant, som lyste i alla färger, när vintersolen stundom kastade en stråle derpå. Hon bodde i en trädgård, en vackrare har ingen sett.
Dagens Ord
Andra Tittar