Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 maj 2025
Jag skref, att jag ville lida allt och kyssa hans hand och glida bort i mörkret, ödmjukt, försvinnande som en skugga och han hade icke ett ord af medlidande! Den kvinna han smekt, var mindre värd än ett kryp på marken! Icke en skymt af tillgifvenhet eller ens af mänsklig medkänsla fanns kvar efter alla ömhetsbetygelser.
På helt annat sätt dömer en man, som sjelf lefvat bland folket och hyser medkänsla derför, om dess sträfvande efter materiel förkofran. "Äfven för den såsom penningsniken ansedda Värendsbon", säger i den förut anförda berättelsen kyrkoherden Kronblad i Linnaryd, "är penningen icke ändamål utan blott medel.
Eleverna utgjordes nämligen till största delen af småbarn, hvilkas mödrar eller fäder med vänskap eller medkänsla erinrade sig den tiden, då fru Anna som ung arftagerska dansade i borgerskapets salonger. Den tiden var man någonting! brukade hon själf säga, i det hon lyfte sina blå ögon mot skolsalens nedrökta tak.
Men det egendomliga var, att all denna medkänsla, alla dessa smekningar ej gjorde något intryck på Stellan. Eller ännu mera: han tyckte inte om dem. Han liksom skämdes för dem. De plågade honom i hans nya värdighet. Någonting inom honom sade, att hans far haft rätt. Det var någonting inom honom, som hårdnat . Det var pliktkänslan, som vuxit fram i hans inre under faderns trollspö
Jag sade honom, att jag nu lefver som eremit i Tibble; han fick visst det intrycket, att jag lefvat så hela mitt lif. Han beklagade mig för min ensamhet, för min bokhunger, som icke kunde stillas från något offentligt bibliotek. Han talade så enkelt och deltagande; det vill hela min skepticism till för att värja mig mot föreställningen om en verklig medkänsla från hans sida. Stackare! sade han.
Fastän hon sagt till sig sjelf hundra och åter hundra gånger, att hon aldrig så fast skulle binda sitt hjerta vid någon, att hon skulle känna smärta, ifall denna frånrycktes henne, kände hon nu huru omistlig Bella blifvit för henne. Huru denna lilla svaga feberheta hand gripit ett så fast tag kring hennes hjerta, att detta aldrig skulle känna sig helt, så framt handen släpte sitt tag. Hon kände att hennes stenhårda sinne ej kunde undvara Bellas tuktan och på samma gång erfor hon ett begär att frivilligt underkasta sig, utan att behöfva vara på sin vakt mot detta inflytande. Hon kände med förvåning att hon längtade efter att få älska någon, hon, som fortfarande ansåg, att lifvets största frihet låg uti att vara oberoende af allt sådant! Och under dessa veckor af innestängd oro och längtan kände hon, huru bitterheten smalt bort, droppe efter droppe, huru törnena inom henne föllo af och huru hon alltmera greps af en aldrig anad medkänsla för menniskorna omkring henne. Främst Bellas omgifning, som blef henne kär för vännens skull, sedan kamraterna och sist, i
Det fans ett ord som hon fruktade mer än ett piskrapp och hon visste att han strax skulle slå henne det i ansigtet, ifall hon försökte ge luft åt sin medkänsla, som alltid skulle förbli främmande och obegriplig för hans kalla skepsis. Hon såg honom redan i inbillningen förvrida sin mun till en sarkasm och framslunga det der enda, uddhvassa ordet, som hon fruktade: sentimentalitet .
Hon önskade, att jag skulle förstå detta så djupt, att min uppgift blott skulle vara att gå som en vän vid hennes sida och hålla hennes hand i medkänsla för mörkret, som skulle komma, och dit hon själv sökte sig in. Så djupt älskade vi varandra, att ingen av oss kunde uppgiva drömmen att finna den andres tanke harmonierande med sin egen.
Han talade icke mer än som var alldeles oundgängligt; han bara såg ner på detta bleka barnaansigte med de stora förskrämda ögonen. Aldrig hade han varit så gripen af medkänsla och ömhet som nu inför detta lilla bräckliga lif, som gick vid hans sida och talade om att dö. Han kände sig sjelf så modig och stark och i känslan af styrka bodde längtan att skydda.
Därom skall jag skrifva vidare i morgon, nu måste jag sluta med många varma hälsningar till min älskade syster från hennes bror Otto . Elsa lät brefvet sjunka. Tårarna strömmade utför hennes kinder. Hon tänkte på denna kvinna och hennes öde. Hon såg henne framför sig, de bleka, tärda dragen, den djupa blicken, och hennes bjärta värkte af medkänsla. O, Gud, att sådant får ske!
Dagens Ord
Andra Tittar