Vid denna tidpunkt visste vi redan alla tre genom daglig erfarenhet, att hvarken köld eller väta, hunger, törst eller sömnlöshet hade magt öfver vår manlige kamrats »sprudlende lune;» det enda sätt vi kände att få honom att en stund unna våra skrattmuskler en knapphändig hvila var, att försätta honom i ett tillstånd af öfvermättnad, då han vanligen hotade oss med, att han aldrig, aldrig ville »æde mere».
Vi behöfde nemligen en stunds rast för våra skrattmuskler, och så inbillade vi honom, att den person, till hvilken der nu dukades med sådan långsam högtidlighet, var en berömd norsk lärd, som uppehöll sig här för att göra vigtiga forskningar.