United States or Senegal ? Vote for the TOP Country of the Week !
Stod hon ej Besviken ofta, gäckad af sin egen dröm, Lik barnet, som med jubel sprang mot bergets topp Att famna morgonrodnan, som en dimma var? Och till ett sådant ovisst, fjärran anadt mål, Helt annat ofta, när det hinns, än när det söks, Vill mänskan trampa orättrådighetens stig Och komma sorgförtärd och skuldbelastad fram! LEIOKRITOS. Du grubblar, yngling!
Högt i jämmer brast vid talet skaran, Ingen fanns, som stod med tårlöst öga; Men den ädla flickans tårar glänste, Och hon tog den fallnes hand och sade: "Ej med klagan skall ditt minne firas, Ej likt dens, som går och snart skall glömmas; Så skall fosterlandet dig begråta, Som en afton gråter dagg om sommarn, Full af glädje, ljus och lugn och sånger Och med famnen sträckt mot morgonrodnan."
Så de lefvat från sin barndom alla, Och den dag kom, då de yngsta båda Skulle fylla femton år tillika. Klar stod morgonrodnan bakom skogen, Ingen molnfläck skymde himlahvalfvet, Från sin stråbädd stego brödraparen, Glade som den dag, som var bebådad.
Flickan bräckte sakta skalet; Morgonrodnan lik i fägring, Sköt hon upp vid gossens sida; Gyllne lockar skylde pannan, Rosens hy på kinden glödde. Stum, i hennes skönhet fången, Stod i trenne timmar gossen. När den tredje timman slagit, Bad han tyst en bön och sade: "Offra upp din skönhet, flicka, Bryt mitt fängsel, låt mig fara, Och en tacksam tår i stället Vill jag för min frihet skänka."
Skynda att åt land och vatten Väfva nya högtidsskrudar, Locka fjärlarne ur natten Och ur stoftet deras brudar, Och ur kärleksfulla sinnen Jaga vinterns kulna minnen! Nyss slöt du dvalan; ögat, ej fängsladt mer, Än med så hjärtlig glädje mot höjden ser, Där morgonrodnan, af lätta skyar buren, I famn af purpur sluter sin brud, naturen.
Några dagar sednare lemnade en gammal qvinna i ryska minister-hôtellet ett bref jemte en vext i en blomstervas. Derifrån tillställdes det sin ägare, en resande. Brefvet lydde: "Valis fordne vän och räddare, frid vare med dig! Jag såg dig för få dagar sedan, du kunde icke känna igen mig. Du är densamme som du var; din maka, hell och säll vare hon, lik morgonrodnan stod hon vid solens sida.
Lördagskvällen dog den trogna flickan, Hennes älskling dog med morgonrodnan. Man begrof dem båda med hvarandra, Hand i hand i jordens sköte sänkta, Och i händren lades gröna äpplen. Några månar, och från gossens läger Reste sig en lummig gran i höjden, Och från flickans sköt en rosenbuske. Men kring granen slingrade sig rosen Som ett sidenband kring eterneller.
Ren med gyllne vingar morgonrodnan Flugit opp ur sjön och satt i skogen, När den gamle sina söner ropte. Hög och sträng i sina hvita lockar, Satt han redan helgdagsklädd vid bordet, Och en penning, fosterlandets gåfva, Hängde vid hans blåa rock på bröstet. "Hvem af eder", frågte han allvarlig, "Står här nu med brottet på sin skuldra?" "Jag", ljöd svaret från hvar broders läppar.
Kvar han satt hos flickan hela kvällen, Gick till hvila, då de andra gingo, Tycktes somna, förrn de andra somnat, Men långt förr, än någon annan vaknat, Ren vid första glimt af morgonrodnan, Smög han obemärkt ur stugan ensam.
Vid den tredje morgonrodnan Hinner han den tysta park, Där på toppen af en kulle Sitt kapell Sankt Georg har.