United States or Nigeria ? Vote for the TOP Country of the Week !
Bekänn blott nu, Den där gör inga svårigheter, du. Om han ej jäfvar Allt, hvad i världen nämns reson, Kan fröken vara lugn för hans person Och du få slippa bruka dina näfvar. Men nu är konsten den att vara snar. Hur länge kan det räcka, förrn du ställer I ordning allt och far Och är tillbaka åter? Kanske par, Tre, fyra timmar, hur? TRYGG. Å, stickor heller! Det går väl af med en, ifall det gäller.
"Jag sökt ditt spår, Oihonna", han sade, "Från Morvens kung jag bringar ett bud: var snar! Förrn morgonen gryr, han väntar dig ren." "Du man af ord, som ila", var flickans svar, "Hvad gör, att så den gamle mig kallar? Har dödens fläkt hans vissnade lemmar rört, Säg, ärnar han gå till andarnas hem?" Den komne talte: "Klang jag af vapen hört Från borgens salar.
Är då så ljuft allt detta, och borde jag annat än gråta, Borde jag annat, än gråta också för sommarn! En okänd Väntas och visar sig knappt, förrn redan han är som en broder, Kysser mig, fattar min hand och ser med sitt strålande öga Djupt i mitt hjärta, som finge jag ej förborga det minsta. Hvad blir sådant till slut, om det räcker en månad och mera?"
"Tänk, om någon skulle höra Våra lekar och vårt glam!" "Tänk, om häcken hade öra", Svarar gossen och står fram. "Han skall fångas, han skall jagas!" Och han jagas, förrn han rymt. "Han skall bindas, han skall agas." Och han binds och agas, grymt. Gissa, hvaraf bojan gjordes! Bojan gjord af blommor var. Gissa, hvari straffet spordes! I en kyss af en och hvar.
Och min brud, hon tog min hand: 'O Hjalmar, Hvarför blef du mig kär alltmer? Tidigt redan var du Oihonnas hjälte; Förrn din blick hon skådade, var hon din. Hvi förblef min kärlek icke sådan! Mod jag hade att dölja då, Hvad för dig jag fruktade uppenbara, Rädd att af din stolthet med harm försmås. Jag var lycklig då; min egen sällhet Var mig mera än Hjalmar än.
Länge satt dock ej den ädla flickan, Längre ej, än efter solens nedgång Plantan mattad väntar aftondaggen, Förrn en tår föll ned på hennes kinder Och hon sjöng med lutad panna sakta: "När ett hjärta mött ett annat hjärta, Ringa blir då, hvad förut var mycket, Jord och himmel, hemland, fader, moder.
Länge var det ej, förrn banens krigshär, Selimirs, liksom en vind förspriddes; Men, med glömska af sin fars förmaning, Nederbrände Ciaslaus städer, Tog med plundring rika slott, lät grufligt Stor och liten öfver klingan springa Och som skänker delte åt sin krigshär fångna slavar. Konung Radoslaus Snart och villigt fått det flacka Kotar Under spiran åter; men, o öde!
Välan, jag vill fördubbla mina kval, Vill själfmant samla smärtans alla vapen Och trycka dem så flitigt i min barm, Att sår på sår må regna och åt mig Ett ögonblick ej gifvas för att känna Det enas plågor, förrn det andra drabbat. Så skall den dvala jagas bort, som lik Det lugn, som mellan åskans knallar råder, Ibland förbredes i min själ och ger Åt kvalets viggar blott en ökad fasa.
DANN. Ej hon, men den, som skref för henne lag: Vi drömde blott om fröjd och lycka båda, Men unga drömma, de, de gamla råda. Kort sagdt, hon gafs som offer åt en man, Som, förrn jag fick en aning om min våda, Med börd och skatter hennes fader vann. JULIA. Och ni? v. DANN Jag? JULIA. Blef? v. DANN. Blef, sen mitt lif förbrann, Den torra mumie, du nu kan skåda.
Ser jag mot skogen, ser jag en hjord allenast Af rädda får, som i damm tillbaka vända; Ser jag längs böljan; endast en skara måsar Glimmar i aftonens brand. Men du, hvars ögas strålar på en gång famna Planetens segrande lopp, atomens dvala, Säg, förrn du sjunker, glödande sol, hvar är hon? Säg, hvar den älskade är! Förgäfves!
Dagens Ord
Andra Tittar