United States or Morocco ? Vote for the TOP Country of the Week !
På stranden kände han sin hydda, kände Dess glada fåglars morgonbön; berusad Ur fröjdens öfverfyllda nektarkalk, Föll han i salig yra på sitt anlet, Välsignande det lif, han nyss förbannat, Den jord, han kallat smärtans afgrund nyss.
Af dödens natt Hans blick betäckes Dock nej, utaf de Sinas skri Han till förnyad jemmer väckes Och skådar, hur i slafveri En Ammons krigar-flock dem för, Och tiofallt Han döden dör. Ty allt hvad lifvet bittrast har, Och allt hvad tanken hemskast äger Än med en här af fasor drar Förbi Hans själ på smärtans läger.
Så hörde hon förnuftets tal vid porten; Försvunnen var i blinken hennes hvila. I hämndfull harm spratt furien opp och tog Ur smärtans koger ett förgiftade svar; Men hvarje pil, som flög från tungans båge, Föll krossad mot förvridna läppar ned, Tills raseriet, dämdt inom dess barm, Bröt fram uti ett hånskratts fulla strömmar.
För första gången tänkte Eva klart i denna sak hon förstod, att hon allena älskat och att denna hennes känsla hindrat henne att bedöma hans känslas rätta halt så, som hon eljest skulle gjort, om hon ej varit så blind... I smärtans första ögonblick gaf hon vika för ett utbrott af förtviflan.
Modren, då hon såg det bittra brefvet, Kysste sina båda söners pannor, Kysste sina båda döttrars kinder; Ack, men från sitt späda barn i vaggan Kan hon sig i smärtans stund ej slita. Brodren rycker henne bort, den hårde, Sätter henne på den käcka hästen Och far bort med den försagda kvinnan, Rakt till deras faders höga boning.
Midt i glädjens Backuståg sorgen, klutad ut i bjärta trasor gick sin tunga gång, och förgäfves skalden virat vallmo i hans gråa hår och med blåa drufvor sirat pannans hvalf, där smärtan låg hålögd, hjärtesjuk och teg. Blicken talte. Smärtans tår glödde under ögonfransen, medan han med tunga steg trött till döden trådde dansen.
Ehuru hon var läserska umgicks hon med fritänkare och led af tvifvel, tvifvel på allt. Johan var ömsevis hennes stränge lärare, ömsevis hennes straffade son. Några öfversättningar af de franska kriorna kunna ge ett begrepp om oredan i bådas inre. Är menniskans lif ett smärtans lif? Det menskliga lifvet är en strid från början till slut.
Välan, jag vill fördubbla mina kval, Vill själfmant samla smärtans alla vapen Och trycka dem så flitigt i min barm, Att sår på sår må regna och åt mig Ett ögonblick ej gifvas för att känna Det enas plågor, förrn det andra drabbat. Så skall den dvala jagas bort, som lik Det lugn, som mellan åskans knallar råder, Ibland förbredes i min själ och ger Åt kvalets viggar blott en ökad fasa.
Schachen frågade, hvad henne fattades, och hon svarade under häftiga tårar: "Skall det icke fylla mitt hjertas bägare med smärtans bittraste dryck, att se huru min herre och konung skymfas. Se dessa röfvare, som genomströfva vildmarken, hafva i dag vågat sig ända till portarne af din heliga stad, och hafva bortröfvat en af mina slägtingar, den sköna Alhejdi.