United States or Macao ? Vote for the TOP Country of the Week !
När boken var tryckt och häftad och allting var klappat och klart, för att denna berättelse skulle gå ut i den stora vida världen, då tog författaren med sig hem några exemplar av den i hemmet efterlängtade boken. Han skrev Olofs namn på en bok och Svantes på en annan och överlämnade högtidligen var sitt exemplar åt de förevigade sönerna. Olof tog emot sin bok och Svante tog sin.
Olof hade fått en bok och Svante hade fått en bok. Varför skulle Sven ensam bli utan? Och det hjälpte inte. Författaren hade inte något nytt exemplar till hands. Därför släppte mamma till sitt, och sedan hennes namn ordentligt blivit utraderat, skrev pappa högtidligt utanpå boken: Till lille Nenne från Pappa. Och först då blev Sven nöjd. Det vill säga det såg ut, som om han varit nöjd.
Och när vi tre sådana stunder sutto ensamma, tänkte vi alla på, vad som väl försiggick bakom den stängda dörren, där min hustru arbetade sig allt närmare och närmare den gräns, där livet upphör, kämpade sig fram emot döden. »Vet ni vad mamma lider utav?» sade jag en dag. Olof såg bort utan att säga något, men Svante svarade: »Ja.» Jag hade för övrigt icke behövt fråga.
Olof hade redan börjat i skolan, och Svante hade icke långt igen, innan han också skulle börja knäcka de torra nötterna på kunskapens träd. Vid denna tid var det, som de mörka stunderna första gången började att bliva min hustru övermäktiga, och mer än en gång såg jag spår av att hon hade gråtit.
»Vi ha setat här och väntat så länge», knorrade Olof. »Var har ni varit?» »Vi ha läst pappas bok», sade mamma. »Kunde ni inte vänta med det till efter midda'n?» »Nej, det kunde vi inte.» »Det måtte vara en konstig bok», yttrade Olof. Men Svante, som ännu icke börjat stava, tog pappas obekanta bok i försvar, och som alltid blev det mamma, vilken måste bilägga tvisten och stilla de oroliga vattnen.
Gossarna utbytte blickar med mig, blickar, vilka tydligt nog sade, att, så gott deras ålder det tillät, förstodo de lika väl som jag och ledo även, om de också hade lättare att slå tankarna bort. Svante steg upp och smekte mamma och han blev icke tillbakastött, genom att han icke lyckades att få hennes ögon att lysa upp. Han kunde komma till mig efteråt och säga: »Det är synd om mamma.»
Men när han kom tultande över gräsmattan och just tänkte springa igen för att få komma in till mamma och bli satt i knä't och klappad och kysst och få tala om, hur roligt han haft, då skvatt Sven till vid, att det började skrika runt omkring honom. Det var pappa och mamma, Olof och Svante, båda jungfrurna och ännu flera, tyckte Sven.
Till och med Svante, som i denna punkt hade mindre rent samvete, försökte angripa lille-bror med att han var för liten. I sin nöd vände sig Sven till mamma som högsta auktoritet. Och mamma sade honom, att han skulle inte bry sig om, vad de stora gossarne sade, utan att om han tyckte om Märta, så var det ingenting att skämta med alls, antingen han var liten eller stor.
Svante kom också fram och lille Sven blev lyft upp och pratade och jollrade. I det ögonblicket visste Elsa icke, vem av dem alla hon älskade mest. Men på vägen återkommo vi i vårt samtal oupphörligt till vår store gosse, vilken första gången talat och känt som en man.
Olof som är en praktisk natur och icke ligger åt det bokliga hållet, påstås vid detta tillfälle för första gången av egen drift satt sig att läsa i en bok. Jag tror nästan, att han läste tre hela kapitel. Svante åter läste hela boken i ett kör från början till slut. Därefter tog han ut vissa kapitel, vilka han särskilt tyckte om, och läste dem högt för vem som ville höra på.