United States or Belize ? Vote for the TOP Country of the Week !
Se, där blomstrar i prakt den åldriga häggen vid fönstret, Rik, att ett träd ej finnes med den jämförligt i trädgåln; Såg jag dock nyss, då jag kom, att under de yfviga bladen Krälade mask; knappt hade jag mod att bryta en blomma.
Jag längtar aldrig efter någon människa! Ja, så måste jag låta honom gå. Han kom följande dagen, men var trött och nervös. Sedan såg jag honom icke alls på två dagar. Det var tämligen sent och skymde starkt den kvällen, då han åter uppenbarade sig. Han var trött och förstörd. Där ståndar just nu i bladen en väldig fejd om hans namn. Jag har alltför många fiender!
En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon alltid tillbaka till henne.
Oss rena från synder, o, Frälsare god, du, som för oss alla har gjutit ditt blod! Ella . Återuppstånden. Med teckning. Där stod en pelargon i en liten blomkruka i ett hörn af trädgården. Ingen tycktes mera bry sig om den stackars växten. Alla bladen voro affallna och stänglarna sågo vissna och skrumpna ut äfven de.
Den sista: »Dör uti sin knopp det skönsta kärlekshopp, som i hjärtat opp rann under lifvets lopp samla bladen ömt, ty hvad ditt minne gömt bär alltid sommarfägring, och fagrast är just hvad du drömt.» Ja, hvad är kärleken annat än en sommardröm? Och är lifvet annat? Åjo där är också höst och vinter se'n. Men sommarminnena glömmas aldrig. Mina begynna nu låt dem bli så många, att de räcka!
Hon hörde pennan raspa fram öfver bladen och hon kunde följa minspelet i hans ansigte. Ibland framställde han också högt en anmärkning, men hon svarade aldrig och han väntade icke heller på svar. När han då var färdig och reste sig upp röd i ansigtet men med en min full af belåtenhet, då kunde der ibland komma fram något ungt och lefnadsdugtigt i hans grå ögon.
»Kan du inte förstå det», svarade han ömt i det han lade sin ena arm kring hennes hals. Hon ögnade flyktigt här och der på de fullskrifna bladen, men så blef intresset henne öfvermäktigt. » När jag kom hem satt mor på sin stol och skref. Jag blef så glad för det att jag kysste henne på kinden.
»Du verkar som ett medeltidsporträtt af en verklig mästare», sade han sakta, med ett helt annat uttryck i rösten än det vanliga. »Du kan bli gammal och trasig, men aldrig banal.» Det duggade smått och i gasljuset glänste de våta bladen på buskar och träd, gulnande blad, vissnande, dödsdömda.
De ligga helt tätt tillsamman, lika bladen i en pennknif med många bett och inrättningar, och äro så konstfullt sammanfogade att de upptaga blott ett helt litet rum, och der sammanhållas de af en stark klämmare från hjertat.
En engel stod vid hennes sida; hon reste sig upp för att bjuda engeln en blomma, som hon bar i sin hand. Det var en ros, en djupt glödande; dess doft var rik, men på bladen sågos blott några få droppar dagg; så syntes det. Engelns anlete tog ett strängt uttryck: "Känner du mig? det är jag, som afhemtar hvarje tår, gjuten ur djupet af qvinnans hjerta.