Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 maj 2025
Till mina klippor, hårda som mitt öde, Vill jag tillbaka vända; intet lif Skräms där af mina suckar, ingen ört Förtvinar där af mina tårefloder, Och minnen af min sorg blott finnas där. I solhvarf ren jag lefvat ibland dem Och längtar åter till min själs förtrogna. Så långt har det då kommit!
Men om I icke hören mig och icke gören efter alla dessa bud, om I förkasten mina stadgar, och om edra själar försmå mina rätter, så att I icke gören efter alla mina bud, utan bryten mitt förbund, då skall ock jag handla på samma sätt mot eder: jag skall hemsöka eder med förskräckliga olyckor, med tärande sjukdom och feber, så att edra ögon försmäkta och eder själ förtvinar; och I skolen förgäves så eder säd, ty edra fiender skola äta den.
DANIEL HJORT. Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs, där ingen strid i fråga komma kan. Du ser framför dig här ett hjärta blott, som ingen ömhet, ingen vänskap känt, som törstat, törstat hela lifvet efter en droppe kärlek och den aldrig nått, som likt en fågelunge, ensam lämnad uppå en öde klippa uti hafvet, i gränslös, evig ensamhet förtvinar. Du talte om min faders graf, hvar är den?
Din vrede vilar tungt på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela. Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut. Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig. Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig?
Måhända dotter till en af vampyrerna, som suga hennes hemlands must, medan folket förtvinar i hjelpnös nöd. Jag sluter ögonen. Jag vill icke se henne. Regnet smattrar i droppar öfver segeldukstaket. Vinden sjunger sin melankoliska höstsång i tacklet, skutan kränger för sjöarne, än åt ena sidan, än åt den andra vaggar makligt sin tunga kropp af och an på böljorna. Min reskappa är tjock och mjuk.
Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen. Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade. Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet. Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.
Dagens Ord
Andra Tittar