Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 maj 2025
Men då hvar och en af de öfriga fåfängt ber Ramido om en förklaring af den hemlighet, som hvilar öfver hans förhållande, och då han blott gåtlikt yppar sig för dem: JUANNA. Är då en trolldom gjuten om Ramidos hår? RAMIDO. Sin krets om mig, Juanna, skref ett troll så hemskt. ORMESINDA. I äldre band ditt väsen har sig bundit, ack? RAMIDO. En boja dyster, grym, förskräcklig, underbar.
Vi komma nu till den stora scen, i hvilken inom omfånget af tre korta sidor alla strålar från de föregående scenerna samlas såsom i en brännpunkt, jag menar den sjätte, hvari Ramido bestormas af alla sina älskarinnor på en gång. Den är så kort, en stor del af densamma kan här upptagas. JUANNA. Mig kärlek svor Ramido, svara, är du min? RAMIRO. Juanna Sol, i natten är min stjärnglans du.
Må jag då få kalla Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda tonen, Juanna flamman. Alla söka de hos Ramido en låga, den första för att förtäras, den andra för att bestrålas, den tredje för att försmälta, den fjärde för att förenas. Så är Estella i personifikation äfven det innerliga i alla de öfriga och återfinnes i dem. Efter lif suckar formen, efter kärlek tonen, efter möte flamman.
Ximena känner sin bildform, Ormesinda sitt tonljud, Juanna sin eld; men Estella känner Ramido ensam, och det djupaste hos alla de andra är det, som likasom Estella känner Ramido ensam.
RAMIDO. Estella, himmel, du om don Ramido rår. Juanna hotar med dolken, Ximena med damaskenerklingan, Ormesinda beveker med amaranterblomman i sin hand, alla äga de ett något att göra anspråk med; Estellas vapen är hennes vapenlöshet: Ramido, jag i handen äger blott min hand, Ack! ... Guadalaviars himmel ber dig hem till sig! Hon äger icke ens en egen bön, hon låter Guadalaviars himmel be!
Den fullt vaknade Ximena, den genomandade formen, den tonlika, som har sitt eget lif, men lefver blott för att älska, som har sitt eget ljud, men ljuder blott för att förmälas i en harmoni. Och slutellgen Juanna, hvad är hon? Kvinnan, uppgången i flamman af sin egen eld, ägande själf sin kärlek, hängifven, men liksom lågan, som är fientlig mot hvarje annat famntag än lågans.
Dagens Ord
Andra Tittar