United States or Lesotho ? Vote for the TOP Country of the Week !
ORMESINDA. Min ömma vän Ramido var, är han det än? RAMIDO. Din röst är tonen, Ormesinda, i mitt bröst. XIMENA. 'Ximena älskar jag', så sade du en dag. RAMIDO. Gestalt, du doft, du skära gas om lifvets allt! Betrakta dem!
Men då hvar och en af de öfriga fåfängt ber Ramido om en förklaring af den hemlighet, som hvilar öfver hans förhållande, och då han blott gåtlikt yppar sig för dem: JUANNA. Är då en trolldom gjuten om Ramidos hår? RAMIDO. Sin krets om mig, Juanna, skref ett troll så hemskt. ORMESINDA. I äldre band ditt väsen har sig bundit, ack? RAMIDO. En boja dyster, grym, förskräcklig, underbar.
Må jag då få kalla Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda tonen, Juanna flamman. Alla söka de hos Ramido en låga, den första för att förtäras, den andra för att bestrålas, den tredje för att försmälta, den fjärde för att förenas. Så är Estella i personifikation äfven det innerliga i alla de öfriga och återfinnes i dem. Efter lif suckar formen, efter kärlek tonen, efter möte flamman.
RAMIDO. Estella, himmel, du om don Ramido rår. Juanna hotar med dolken, Ximena med damaskenerklingan, Ormesinda beveker med amaranterblomman i sin hand, alla äga de ett något att göra anspråk med; Estellas vapen är hennes vapenlöshet: Ramido, jag i handen äger blott min hand, Ack! ... Guadalaviars himmel ber dig hem till sig! Hon äger icke ens en egen bön, hon låter Guadalaviars himmel be!
Kvinnan som person, redan form, redan något i sig själf, ehuru blott bildlik och fordrande att kallas till lif af en annan, skönheten i sin själf-fullhet, innan hjärtat vaknat och den sprittande pulsen födt en längtan, som på en gång kufvar och förädlar själfvet. Och Ormesinda?
Ximena känner sin bildform, Ormesinda sitt tonljud, Juanna sin eld; men Estella känner Ramido ensam, och det djupaste hos alla de andra är det, som likasom Estella känner Ramido ensam.