United States or Bolivia ? Vote for the TOP Country of the Week !
O, endast tvenne flyktiga minuter, O, af det långa lifvet endast tvenne Är människan ur stoftets dvala väckt Och kan mot andevärldens vällust skåda; Och dessa gry med hennes första kärlek Och hennes sista stund! Som barnet hvilar Med slutna ögon vid sin moders barm, Så hvilar människan i evighetens.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta. Hvi suckar du så mången timma, O, tärda bröst? I nattens stund, då blida stjärnor glimma, Hvi bryter genom rymdens lugna dimma Din hemska klagoröst? Begråter du de snabba dagar På lifvets ö? Är det vid minnet af en vår, du klagar? O, fasar du för stoftets milda lagar, Att blomma och att dö? Minns, fågeln sjöng i ljusa salen, Han sörjde ej.
Den drift, som uppfyller dem, principen i allt hvad de göra, bestämmes af Raabe som en »hunger». Hos den ene är det åtrån efter allt det, som har sina rötter i jordens mull, hos den andre är det en längtan efter det som vuxit ut öfver stoftets värld och förlorar sig bland stjärnorna.
Äldst i barnskaran är Gustafva. Hon har växt upp under vackra framsteg i allt det, som fallit på hennes andel att utföra i världen: hon ägnar hönsen och grisen en lika kunnig som öm vård och hon binder kärfvarna på åkern med en oöfverträffad flinkhet. Hon utmärker sig genom ett läraktigt förstånd och ett mildt och fromt sinne, och hon saknar inte heller stoftets förgängligare fägring.
Den Gud, som lockar rosen ur sin knopp Och örtens späda frö ur grusets sköte, Den höga, strålbeklädda Gud, som sprider Sitt lif, sin vällust i en död natur Och tvingar stoftets alla myriader Att jubla kring sitt glimmande triumftåg, Den Gud, som hägnade min barndoms blomning, Skall ej förskjuta mig." Så sade jag Och höjde min förgråtna blick mot öster.
Och Guds sändebud flög ned till syndens land, Svingande sin lia, som hans herre bjöd; Och när stoftets son såg spåren af hans hand, Nämnde han förskräckt den ljusa ängeln Död . Och den höge skördarn skonar ej. Hans glaf Krossar örtens ringhet, krossar ekens prakt. Hög och låg och rik och fattig, kung och slaf, Alla bäfva för hans allvar, för hans makt.
Hvarför är den sköna helgedom, Där naturen som prästinna dröjer, För min blick så stel, så glädjetom, Om ej dig jag bland dess under röjer? Såsom jag i stoftets bojor snärd, Såsom jag ett rof för ödets bölja, Är för mig du mera än en värld, Fast den minsta buske kan dig dölja.
Ditt hjärta sofver, men din ande vakar, Din skuggbild är det, som så kärligt ser Ur hvarje blommas daggbestänkta öga; Med fågelsången, som ur parken skallar, Melodiskt blandad, når din röst mitt öra: En hviskning sänder du i hvarje fläkt, Ett budskap med hvar sky, där oppe tågar; Och jag förstår din vink och lyder den. O, hvad är sorgen, på hvars altar vi, Nattvandrande i stoftets dalar, offra?