En frid, som intet kan störa, reser mellan oss och världen en mur, mot hvilken lifvets böljor brutna falla tillbaka. Raabe har ju inte sagt, att handlandet är fåfängligt, viljan af ondo. Han har inte, han anbefallde jaget att rycka sig lös från världen för att friheten, dragit den yttersta slutledningen och hänvisat den mystiska försjunkenheten som det eftersträfvansvärda tillståndet.

[Wilhelm Raabe: Hungerprästen . Roman. F.

Den drift, som uppfyller dem, principen i allt hvad de göra, bestämmes af Raabe som en »hunger». Hos den ene är det åtrån efter allt det, som har sina rötter i jordens mull, hos den andre är det en längtan efter det som vuxit ut öfver stoftets värld och förlorar sig bland stjärnorna.

I Hungerprästen saknas de speciella frågorna, romanen dryftar inte de spörsmål som hade hänfört sig till de olika faserna af den nya idéens arbete sitt förverkligande. Raabe ägde, som Richard M.

I en roman från året före Hungerprästen talar Raabe om två olika slags människor: »materiens man, paradisets man, som gaf namn åt stenar, plantor och djur», samt »sedelagens man, som vände sitt ansikte mot stjärnorna och gaf namn åt känslorna: kärlek, vänskap, barmhärtighet, mod». I

Hans människa är här, den förebildliga människan i hans diktning öfver hufvud taget, är den människa, som afsagt sig denna världen för att lefva i den tillkommande. Men hvilka är det, som höra himmelriket till? Det är om dem Raabe diktar och deras egenskap han hänvisar, när det gäller programmet för det lif vi lefva.