Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 juli 2025
Men om kvällarna skulle han ha sina beundrare omkring sig vid toddyn, och då först levde han och kunde till och med bli genial; dagen därpå vid skrivbordet var han åter steril.
Sven sprang direkt in i pappas rum, där pappa själv satt och bolmade vid skrivbordet. Där gjorde han sig så liten, så att han kunde krypa mellan pappas stol och bordet, och där stack han in huvudet och försökte se pappa i ansiktet. »Vad är det, Sven?» sade pappa, som icke tyckte om att bli störd. Men Sven gav sig icke, förrän stolen blev skjuten undan, så att han fick komma fram.
Konsul Arvidson tog kortet, som Hammer räckte honom och läste med rynkade ögonbryn namnet på en tegelhandlare, som han kände till genom andra, och med vilken han varken hade eller ville ha några affärer. Bed honom komma in. Tegelhandlaren stod redan i dörren och bugade; mitt på golvet bugade han ännu en gång. Då han kommit fram till skrivbordet, bugade han tredje gången och räckte fram ett papper.
Jag har ingenting att göra, och dessutom plågar det mig att sitta och se på det rena, vita papperet hemma på skrivbordet. Och likväl måste det alltid ligga där, så att jag har det till hands när jag får någon god idé, ty jag skriver ju på ett drama, var det inte så? Han gick obeslutsam av och an på trottoaren utanför Berzelii park. Det vita papperet är mitt onda samvete...
Sedan han gömt sina skatter under sängen, satte han sig vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att skriva brev.
Då ingen öppnade och intet svar hördes, vred konsuln själv om låset och steg in utan vidare. Det var mörkt därinne; genom en stor reva i den trasiga rullgardinen föll en strimma av decembermorgonens knappa dager in och belyste dammet på skrivbordet. Konsuln gick rakt fram till fönstret och rullade upp den blå gardinen så häftigt, att den skrällde till.
Han gick lugnt fram och satte sig vid skrivbordet mitt emot författaren och sade: Du är en gammal humbug! Å, inte så värst gammal, sade författaren. Jo, nu för tiden då allt går så fort, är du gammal, som humbug. Vem är ni, sade författaren. Jag kan inte påminna mig att vi träffats förr. Nej, det är rätt längesedan, sade mannen och smålog. Du har inte behövt mig det har gått bra ändå.
Jag stiger upp och sätter mig till skrivbordet. I samma nu lyfter det sin röst till en höjd, klarhet och gällhet som överträffar eller tycks mig överträffa allt vad det förut presterat. Jag försöker att vänja mig vid rösten, som man vänjer sig vid sfärernas musik, att sluta öronen för den, att ta det hela som ett skämt. Ack, vad förmår jag mot det lilla barnet?
Stellan rafsade samman häftena, stoppade dem under armen och med nedslagna ögon och ett ödmjukt god kväll gick han mot dörren. Ingen svarade. När han kom upp på sitt rum, blev han länge sittande vid skrivbordet med händerna på skrivalmanackan och stirrade framför sig. Han var upprörd. Och på samma gång kände han sig fullständigt hjälplös. Josef hade rätt. Men vad kunde han själv göra?
Efter två timmars fåfäng kamp ger jag upp och går ned och badar. Jag behöver svalka mitt värkande huvud. När jag kommer tillbaka, är det tyst i rummet bredvid. Jag vågar inte tro mina öron. Jag störtar fram till skrivbordet och fattar pennan. Från rummet bredvid kommer ett egendomligt ljud. Först förstår jag inte, vad det är. Det är inte barnet.
Dagens Ord
Andra Tittar