United States or Tanzania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och de späda löven på parkernas träd växte och bredde ut sig till skumma, djupgröna valv, i vilkas skugga trötta människor kunde vila ut och drömma och rista streck i sanden. Mortimers flyttade ut till Dalarö. Brehms flyttade till svärfaderns lantställe på Lidingön och Webers blevo i staden. Tomas och Märta sågo varandra icke ofta.
Tomas vaknade ur sitt drömmeri, slet sig lös och ilade vidare på sin jakt efter pengar. Pengar... Han kunde vara färdig att sälja sin själ för pengar. Han stod redan utanför Mortimers dörr och hade just tryckt på knappen, då han plötsligt kände sig slagen av den enkla sanningen, att Mortimer naturligtvis icke kunde vara hemma; han var ju alltid på sitt ämbetsrum vid denna tid på dagen.
Tre herrar, som drucko punsch vid ett bord i närheten, avbröto med ens sitt samtal och lyssnade till Mortimers ord med samma löjeblandade undran som utmärker obildade, då de höra en utlänning tala sitt lands språk. Det skall ingen komma och inbilla dem, att någon människa kan förstå ett ord av en sådan rotvälska.
Tomas trodde, att hela familjen skulle stanna i staden över sommaren, utom Greta, som skulle resa ner till några släktingar i Skåne. Kanhända skulle också professorn göra någon kortare studieresa nedåt Tyskland. Mortimers skulle som vanligt bo ute vid Dalarö. Barnet granskade beundrande de färdiga ritningarna.
Han märkte att hon hade gråtit och tillade strax i blidare ton: Vi kom att sitta litet länge. Vi hade Mortimers i sällskap. Modern blev lugnare, då hon hörde att Mortimers varit med. Hon beredde sig att gå in. Är pappa hemma? frågade Tomas. Ja, nej, han är inte hemkommen ännu, men jag går in och lägger mig ändå, det är bara för dig jag har varit orolig. God natt.
Den rätt stora och likväl fint skurna munnen uttryckte ett kraftigt begär att taga för sig av vad livet kunde bjuda. Han var spensligt byggd och något under medellängd. Vet du vad, Hall jag träffade Märta Brehm i går afton, hos Mortimers. Vi talade med varandra nästan hela kvällen om något som jag nu har glömt. Hur kan man glömma något sådant? Hon hade en vit ros i bröstet. Hall smålog.
Ja, mannen med ryggtavlan hade vänt sig om och betraktade honom uppmärksamt med två pepparbruna ögon, i vilka dolde sig ett halvt löje. Tegelhandlaren tegelhandlaren Tomas fattade Mortimers hand och reste sig hastigt. God natt, sade han. Jag är sömnig. Tomas och Märta träffades icke vidare. Det gick över en vecka, utan att han hörde något från henne, och han kunde icke besluta sig för att skriva.
Varför hade han fallit på den idén att just skriva hans namn hans och Gabriel Mortimers på tegelhandlarens papper? Det hade varit bättre om han tagit någon annans, någon som han icke kände och aldrig hade sett ett par namn helt enkelt, vilka som helst. Tegelhandlaren visste likväl mycket väl att det var falskt. Tomas hade sett det av hans löje, då han tog emot växeln och lämnade honom pengarna.
Jean Arvidson kom in, i frack och vit halsduk; han hade representerat firman vid en fest i handelsvärlden och var i sällskap med några herrar av kommersiellt utseende. Han kom fram och hälsade på Hall, Weber och Mortimers; han kände dem alla. Han var påfallande blek. Du har varit ute och rest? sade Tomas. Ja, jag kommer närmast från Hamburg, fast jag ser ut som döden från Lübeck...
Gabriel Mortimers löje var godmodigt överseende. Han skulle troligen ha föredragit att vara tuppen. Tomas Weber log icke, han skrattade högt; men det var endast ett barns skratt över det, som de äldre säga vara löjligt. Dessutom tyckte han verkligen också, att författaren såg lustig ut, där han gick och svettades i värmen och på samma gång ansträngde sig att bevara sin diktareattityd.