United States or Iraq ? Vote for the TOP Country of the Week !
Om de tidigaste af dessa dikter ännu blott måla allmänna stämningar i tidens art eller röja en genklang af samtida poeter, främst Stagnelius och Franzén, så äro dikterna från Pargastiden äkta ingifvelser af hans nu till mästerskap mognande skaldegåfva. Alltmera närmar han sig därmed verkligheten.
Den brister sönder under de nya idéernas tryck, men dessa förmå inte tillfredsställa hans behof af en samlande och förklarande öfvertygelse, och han ger i ett femtiotal sonetter uttryck åt de stämningar af ödslighet och tomhet, som han nu upplefver: TILL VÄNNERNA. Vi äflas fåfängt. Som ett töcken är på allting ovisshetens dimma gjuten.
Sådana stämningar och sådana anfall hon kunde aldrig ens för sig själv ge någon riktigt bestämd grund kommo ofta över henne på senare tiden. Det var som om den sjudande, spirande våren, Paris' glada, väntansfulla vår, göt feber i hennes blod och i hennes själ en längtan, som ibland var så våldsam, att hon, då hon var ensam, kunde knyta händerna och skrika högt. Och emellanåt kunde hon sjunka ihop i en pinsam ängslan, i
Han blev stående med vidöppen mun och bara såg på Kerstin. Han ville tala. Men det var, som om alltför många ord på en gång trängts i munnen på honom för att komma fram. Det blev ingenting annat än stamningar. Till slut fick han fram: Var är Ida? Hon ä på torget mä fröken. Han var ursinnig av sorg, förtvivlad av vrede. Åter igen ville han tala.
Att ungdomar på en nitton tjugu år gjorde så, kunde han förstå, men att jag, vid mina år ! Hvad skulle jag svara annat, än att han hade rätt; men det afväpnade honom icke. Han hade trott mig vara en verklig människa, men jag var ju bara en kvinnoskribent, som trädde upp sina egna stämningar på nålar. Jag satt på en stol, vridande mig som en mask under hans sarkasmer.
Han beskref det första mötet i Stockholm, lade fram sina egna stämningar, gaf henne i korta drag sin kärleks historia. Och när han slutat gick han bort till henne, böjde sig ner och lutade sitt hufvud mot hennes bröst. »Tror du jag idealiserar mycket?» sade han.
Han talade så vackert, och allt hvad han sade ingaf en sådan trygghet. Det var godt att sluta ögonen och få en fast hållpunkt för sitt själslifs alla fladdrande stämningar.
Då jagade och hetsade hon både honom och sig själf med sina stämningar, hon ville erfara allt, som kan röra, vidga eller krympa ett mänskligt hjärta, och hennes fantasi frammanade fantom ur det förgångna eller tillkommande, med hvilka hon skrämde honom och sig själf.
Han befann sig mitt ibland familj och husfolk, vilka åhörde huru modern läste predikan. Det blev en paus i läsningen, men blott ett ögonblick, ty en blick av fadern, och modern tog sina ögon från gossen och fortsatte läsningen! Det var en förskräcklig halvtimme som återstod; tvenne stämningar hade brutit varandra, och förtrollningen var också borta. Det blev ledsamt och kallt alltigenom!
Men det han ville säga var alltför mycket, alltför långt. På nytt blev det endast till stamningar. Efter en lång stund brast det ur honom: Var ä Edgar? Den ligger i fönstret i serveringsrummet. Stellan störtade ut. Där låg den. Benen voro borta, men svansen var hel. Edgar låg som ett vrak på ena sidan, för den långa svansens skull. Var ä benen? skrek han ut i köket. I soptunnan.