Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 maj 2025
Hufvudsaken är och det betecknar just skalden att det allmän-menskliga träffar oss i de enskilda förhållandena och bibehåller sig friskt bortom seklerna. Och dessa sånger, huru sköna äro de icke i all sin enkelhet! De äro inga produkter af konstnärliga sträfvanden och studier, inga rosenhaneska sonetter, ej heller så ädelt finpolerade som »Myrtillus af Bergen» förstod att göra det.
Den brister sönder under de nya idéernas tryck, men dessa förmå inte tillfredsställa hans behof af en samlande och förklarande öfvertygelse, och han ger i ett femtiotal sonetter uttryck åt de stämningar af ödslighet och tomhet, som han nu upplefver: TILL VÄNNERNA. Vi äflas fåfängt. Som ett töcken är på allting ovisshetens dimma gjuten.
Och med citat ur d'Annunzios sonetter af typen Animal triste kunde man i några rader sammanfatta innehållet, som är ledan efter njutningen. Det som är Castros egendom i denna på reminiscenser rika dikt, är den öfvermåttan energiska tonen. De sällsyntaste plantor, de märkvärdigaste ädelstenar, de mörkaste rysningar och de ovanligaste gudar förevisas och beskrifvas med en outtröttlig ifver.
Ty Anthero de Quentals Sonetter äro först och sist en metafysisk poesi. Deras diktare är en poet som tänker, och en filosof som känner för att i litet tillspetsad form återge hans väns och utgifvares karakteristik och poesi och tanke äro oupplösligt förenade i dem. Alltid utlöser sig hans intryck i en poetisk tanke, ständigt blir känslan en filosofisk stämning, och aldrig ställer sig i Sonetterna t.ex. naturbilden blott såsom natur för vårt öga. Den är alltid skådespel, d.v.s. rörelse och kamp eller åtminstone oro. Ett landskaps skönhet blir för Quental, nej, den blir inte, den är frågan huruvida bortom det förgängliga jordiskt-sköna finnes ett evigt ur-skönt: den Deus Ignotus, till hvilken han riktar den första sonetten. I
Dagens Ord
Andra Tittar