United States or Saint Vincent and the Grenadines ? Vote for the TOP Country of the Week !
[Anthero de Quental: Os sonetos completos . Publicados por J.
Vägen ut ur sin hopplöshet och förtviflan sökte Quental hos »naturalismen». Den var både Goethes realistiska förhållande till lifvet och Darwins naturvetenskapliga världsförklaring. Ingendera formen gaf honom den slutliga visshet han sökte. Väl var hans katolicism död. Men hans känsla lefde.
Så mycket starkare växte hans vilja att nå en tillfredsställande utjämning. Den fick stöd i en händelse, som uppref Quentals hela väsen och lät honom se sig själf i ett alldeles nytt ljus. Ett svårt nervöst lidande försänkte honom i ett tillstånd af djupaste svårmod. Hela hans tidigare lif tycktes honom »intigt» och själfva tillvaron öfver hufvud taget föreföll honom »obegriplig». Under den kamp, som jag säger han under fem eller sex år hade att bestå med min tanke och min känsla, fördes jag till en ödslig pessimism; jag försjönk i förtviflan inför lifvets stora problem. Då detta skede började, var Quental trettiotvå
Anthero de Quental dog år 1894, och Eugenio de Castro började dikta redan något år tidigare, men de båda skalderna tillhöra två vidt skilda epoker med alldeles olika färg.
Ett sådant antagande gåfve oss en förklaring till diktarens död. Oliveira Martins uttalar sig om den med vännens förbehållsamhet. Men kan det inte ha varit så, att Quental till sist nådde den medvetna insikten om den motsägelse, som hans spiritualistiska evolutionstro dolde? Och kan det inte tänkas, att hans förtviflan inför detta nya och sista misslyckande blef honom öfvermäktig?
Det moderna Portugals litteratur är för oss föga mera än två eller tre namn: Anthero de Quental, Theophilo Braga, Eugenio de Castro, och kanske ytterligare något som vi känna tack vare Göran Björkmans förtjänstfulla verksamhet som öfversättare af sydromansk poesi. Måhända låter således en hastig afstickare till det fjärran Lusitania försvara sig.
Quental har oändligt mycket mera af den födde ädlingens afvisande hållning i sin svårtillgängliga, höga poesi. Eugenio de Castro talar till den litterära publik, för hvilken Mallarmé eller Mæterlinck är det utsökta sista ordet...
Vi finna oasen ej, och öfver man som kvinna det stumma ödet sjunker med sitt tvång. Men redan nu läste Quental och tillägnade han sig Hegel. Hur gingo dessa båda tankar ihop, Hegels och Proudhons? Det är ett mysterium, svarar han själf, förklarligt genom min ungdom och min lidelsefullhet.
Resultatet Quental nådde, blef det slutliga resultatet. Han hämtade hos mystikerna föreställningen om alltings väsensenhet; han hämtade hos Leibniz tanken, att hvarje del af universum speglar det hela, och att hvarje moment både bär i sig det, som har inträffat, och rymmer inom sig fröet till det, som kommer att ske.