Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 14 maj 2025
Åt den andra, som jag såg där, Ville han min brudsven blifva, Gåfve jag ett virkadt gulltyg, Att han till sin död det bure. Åt den tredje, som jag såg där, Ville han min fästman blifva, Gåfve jag två svarta ögon, Att han till sin död dem kysste."
Ofta tänkte jag så: Skall jag välja en ung eller äldre? Allvarsammare kunde dig väl den mognare vara. Ty hvart hvälfvande år omfjättrar det häftiga lynnet, Likasom spindeln spinner den kufvande tråden om flugan; Men ej gåfve hon mig, hvad den yngre förmådde att gifva, Kindernas fägring och kärlekens fröjd, som den kraftiga mannen Eftersträfvar likväl som kvinnans yppersta hemgift.
Ingen närmar sig då, som ej genast tvingas att lyssna, Om han förtäljer en sak eller varnar och rättar de yngre, Och man bytte väl strax och gåfve med glädje emellan, Kunde man skaffa sig så hans talande mun och hans klokhet. Därför vänta allenast en stund tålmodigt; din önskan Fyller han snart af sig själf, Zakarias, den ärlige gubben.
Han har velat det och gjort allt för att vinna det, se där hans försoning, stridens fullkomning, dramens klara slut. En vidare utsträckning gåfve motsägelser eller parallellismer. Själfva det obegränsade, mångtydiga i den beundransvärda slutversen: Gud! O svarta sol! ... Don Juan!
Trenne döttrar har valackskan; Men den ena bannar modren: "Stygga Nera, säg, hvar var du?" "Banna icke, goda moder! Nära Donau har jag varit, Och har sett där unga tyskar. Åt den ena, som jag såg där, Ville han min svåger blifva, Gåfve jag den finsta skjorta, Att han till sin död den bure.
Ack jag gåfve mitt lif, för att se honom räddad". "Detta är förfärligt!" Hans ögon tårades, han talade allt mera rörande, och en mängd fruntimmer samlades omkring honom för att höra den menniskoälskande mannen. Man beundrade den ädle och vältaliga tungor prisade honom.
Tro ej, att deras tystnad är ett bifall till De dåd, du öfvar. Tyglade ej fruktan dem, Med ord ej, men med stenar gåfve de dig svar. De veta äfven, med hvad rätt du har min jord Och mina ägodelar, med hvad billighet Jag stötts på klippan ut, där nyponbusken knappt I bergets refvor skjuta kan ett tvinigt skott.
Din skrud är mörk som natten, och din tunga Är stum och tyst som den. Du kan ej glimma, och du kan ej sjunga, Du kan blott vara vän. Dig kallar mången ful och undrar öfver Att jag dig äga vill; Men du är öm och trogen, hvad behöfver, Hvad fordrar jag väl till? Då andra gäcka dina enkla kläder, Ser du på mig så huld, Och jag ej gåfve från din kropp en fjäder För pärlor och för guld.
"Jag", svarade åter Amina, "jag skulle vara ormen i hans paradis? Huru kan du ens tala så. Jag, som med glädje gåfve mitt lif för honom, för hvad annat lefver jag, än för hoppet att kunna gifva honom någon glädje, någon trefnad i ersättning för hvad han i hemmet umbär? Ack jag ville vara en engel blott för att rätt kunna vara hans själs glädje". "Amina, jag älskar icke dina ord, då du talar så.
Men ville jag dig fråga, hvems blir denna graf, Då vet jag, funne förevändningar du straxt, Bekände ej, hvad säkert är, att den är redd Med oblygt trots för skuggan af din konungs son. EUBULOS. Hvem gåfve väl den arme eljest griftens hägn? Dock där syns Hyllos, skåda! Har jag talat sant? RHAISTES. Vid Zeus, han kommer. Hvad? Den öfvermodige Bär i sin hand en bila; vill han dräpa mig?
Dagens Ord
Andra Tittar