United States or Honduras ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och ingen räddar en. Eller hjelper. Gjordt är gjordt." "Hvad skall man nu göra. Hon yrar." Maja Lisa sprang och väckte Mina. "Ge henne droppar," sade Mina. "Då får hon ju alltid ro." "Jag kan inte och vet inte. Kom du." Mina var motvillig och grälade på henne, men kom ändå. "Gjordt är gjordt," klagade Alma ännu, vridande sig i sängen och stönande.
På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på de sista hällarne efter den mest rådande vinden.
På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på de sista hällarne efter den mest rådande vinden.
Att ungdomar på en nitton tjugu år gjorde så, kunde han förstå, men att jag, vid mina år ! Hvad skulle jag svara annat, än att han hade rätt; men det afväpnade honom icke. Han hade trott mig vara en verklig människa, men jag var ju bara en kvinnoskribent, som trädde upp sina egna stämningar på nålar. Jag satt på en stol, vridande mig som en mask under hans sarkasmer.
Hvad var det för en pjunkig förskräckelse, hvarför kunde hon icke låta sin egoism bli rå och grof liksom andra? Glädjen att få uppoffra sig för andra var minsann icke så stor. Så gick hon länge, af och an på golfvet, vridande sig som en mask under sin egen oegennytta. Men hon kunde icke bli den kvitt; och hon ville icke bli den kvitt.
Det var icke många som verkligen ångrade sina penningar den aftonen. Allra minst de referenter, som händelsevis varit tillstädes. Innan fjerde aktens slut uppkallades alla tidningsmän till direktörens loge. Med tårar i sina ljusblå ögon och vridande händerna i förtviflan bad och besvor han dem om tystnad... Det var endast med svårighet han lyckades i sina öfvertalanden.
Vi sågo dem slå armarne kring hvarandra flickorna förstås vridande sig i tyst skratt, sågo gutten, vig som en apa, äntra upp för den ena sängstolpen och försvinna i en slags koj öfver våra kamraters säng. En femfaldig suck af lättnad, ännu några spridda fnissningar, och elden från den husliga härden och månstrålarne från fönstret gycklade ensamma i den tysta säterstugan.
Medan kandidaten sålunda arbetade med mig, fäktade Ellen med Hertha: »Kom strax!» kommenderade den förra, likt en annan Lorelei vridande vattnet ur sitt långa nedfallna hår. »Du vill väl ej att kandidaten skall ta döden af köld för din skull? Ut med dig bara, så skall jag ta emot dig här! Nå!»