United States or South Georgia and the South Sandwich Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !


Om jag följer spången genom skogen, Hinner jag till middan väl ett hemman Och är här med mat i kväll tillbaka. Ingen, om han här i nejden ser mig, Skall åt förarn Anton neka bistånd." Prisande hans mening, svarte Adolf: "Väl, långt, som mina krafter tåla, Skall jag villigt bära dig spången; Sedan , och före Gud dig åter!"

Jag önskar komma över vattendraget, men spången är bortförd, och jag stannar under ett bråddjup, där den överhängande klippan hotar att falla ned en madonnabild, som ensam uppbär sina svaga och gudomliga skuldror det undergrävda berget.

Men när solen sjunkit bakom bergen, Satt zigenarn Adolf, där han sutit, Ej som förr med filen sänkt bojan, Men med ögat fäst spången ständigt. Och han såg omsider förarn komma. Opp han sprang, och stora tårar sköljde Rullande hans väderbitna kinder; Men i glädje brast han ut och sade: "Ingen nöd, mitt dyra barn och maka, Ingen nöd, ty se, vår bror är trogen."

Plötsligt släppte hon träskorna i backen, trädde i fötterna, stötte den broddade staven i stenen att det sjöng mellan hällarna och gick tungt och tryggt sin kristliga väg framåt. Först såg hon Valborg. Flickan låg knä över spången, vred upp de sista trasorna och kastade dem i korgen. Därnäst såg hon Daniel. Han låg i mossan ett stycke bortom kojan, täljde. Sist såg hon röda gumsen.

Slutligen gick hon ut med sin gäst, följde längs hela spången, som genom drifvorna ledde till stranden, der genvägen till mjölnarns udde gick. De pratade vänskapligt och skiljdes sedan, nigande båda två, ehuru snön stod dem upp benen. Kajsa hade icke varit lycklig många år... Hon hoppades nu framtiden. Hon visste, att mjölnarmor kunde hvad hon ville. Och nu ville hon.

Men hans hufvud, skildt från kroppen, fäste Skarans höfding den hvassa piken Och red flämtande med troppen dädan. Sex, af tjugu komna, redo dädan, Och af dem bar en ett sår från striden. Men spången i den djupa skogen Kom de slagnes ålderstegne fader. Ej han trifdes, sen hans söner vandrat, I sin stuga; obeväpnad kom han För att bringa säkra råd i striden.

Dädan såg han ryttarskarans framfärd, Där den sprängde fram vägen fjärran, Och piken såg han Adolfs hufvud. Darrande i sina gamla leder, Skyndade han fort sin färd spången Och kom fram till stället, där hans söners Sköna rad bland fienderna stupat. Från de gråa ögonhåren ref han Tåren bort och, blickande med stolthet, Räknade de slagna, vän och ovän. Alla söner fann han, Tomas icke.

Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt sned, Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han spången ned. Där stod han axelbred och styf, helt lugn gammalt vis, Beredd att lära hvem som helst sin bästa exercis. Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick, Ty bron sågs fylld med fiender i samma ögonblick.

sitt späda barn, till barmen slutet, Höll sin blick orörligt fästad kvinnan; Mannen såg mot spången oupphörligt, Längtande att där sin broder varsna. Ej ett ord blef taladt; endast syrsan Skrek i höet, och i skogssjön anden, Och nå'n gång i modersfamnen barnet. gick dagen småningom till ända.