United States or Vietnam ? Vote for the TOP Country of the Week !
Till och med den milde Atterbom skrifver »poet, vagabund, mördad på en källare» och erkänner att han egentligen ämnade affärda honom helt kort. »Men den bleka och blodiga ynglingavålnaden kan ej på nära håll betraktas utan att gripa hjertat med sällsam dragning.» Det är ej under, att han sålunda, först af dem som genomögnat hans ovårdade dikter och sedan af hela hopen af eftersägare, blifvit betraktad som en förolyckad sälle med det sämsta umgänge, rå och utsväfvande till sina seder, utfattig och sluskig till bostad och klädedrägt.
Icke dess mindre hungrade han alltjämt efter Evas äpple och kände det som en brännande skam att ha blifvit utdrifven ur paradiset. Af hungern och af skammen blef han småningom fräck till sinnet, fördes så in på lastens vägar, stal sig in i andras lustgårdar, blef en liderlig sälle och dryckesbroder, förföll på några år till en ruin. Hvad hans barns mor än må ha känt därvid, aldrig klagade hon.
Maras hår uppflätar modren, Fem- och niodelt i växling, Och hon talar, ömt bekymrad: "Om du färdas ner till fältet, Till en ringdans där på fältet, Må du ej med Tomas dansa; Tomas är en yster sälle, Se, och du en ogift flicka." Mara lyder ej sin moder, Utan vandrar ner till fältet, Till en ringdans där på fältet, Och hon svänger om med Tomas.
Sanningen uppdagas emellertid af en landsstrykare, Hoppulainen, en lustig sälle, lättsinnig och godhjärtad, för resten styckets bästa figur, tagen lifslefvande ur värkligheten, sådan som jag fann honom en marknadsdag på Jyväskylä torg. Då jag hade hunnit ungefär till midten af stycket, dog min man till följd af hjärninflammation.
Kanske af en förvillad, Som återfunnit stigen till sitt hem Och skyndar jublande till barn och maka. Den sälle! Regnet faller kyligt ren, Och natten andas kallt; men ack, hur lätt Skall icke färdens långa möda glömmas I hvilobädden af en älskad famn! Där syns ju glädjesångerskan! Men ack, Hvad strid emellan hennes sång och väsen!
Då kom till henne, där så hon stod, En sälle, en ung dragon: Hans blickar lyste af öfvermod, Och af spotskhet svällde hans ton: "Häll i", så skrek han, "för ingen bang, I afton vill jag bestå, Ty silfver har jag, du hör dess klang, Och vänner kan jag mig få!" Hon sköt på den stolte en vredgad blick: "Det är väl, jag känner dig nu. För en fattig moder i fält du gick, Men hur stridde i dag här du?
Här kom en kosack på vägen, Han skröt med sin flinka rapp. Hvad? Skulle jag bli förlägen? Jag red med honom i kapp." Von Essen, sjuttiårig, Med flammande eld i barm, Smärt, högrest, silfverhårig, Han hoppade högt af harm. "Bort", skrek han, "du fräcka sälle, Till stallet igen och minns Att hämta i skymmelns ställe Den gröfsta piske, där finns!"
Ni vore ju en narr, om ni ville bortkasta edra fullviktiga hundra ungerska gyllen i månaden och er stallmästarebefattning hos konungen, för att ej tala om er själs salighet. Ja, ja, Ivar, ni har varit en vild sälle i edra unga dagar; dessa lutheraner skicka er först till galgen och sedan... ni vet väl vart. Vår kyrka allena kan giva er absolution.