United States or Niue ? Vote for the TOP Country of the Week !
Här kom en kosack på vägen, Han skröt med sin flinka rapp. Hvad? Skulle jag bli förlägen? Jag red med honom i kapp." Von Essen, sjuttiårig, Med flammande eld i barm, Smärt, högrest, silfverhårig, Han hoppade högt af harm. "Bort", skrek han, "du fräcka sälle, Till stallet igen och minns Att hämta i skymmelns ställe Den gröfsta piske, där finns!"
Det var inte utan att han skröt litet med sin kännedom om tågtiderna när han satt i manufakturhandlarnas lag på »Stora Grand hotell» i Smörmåla, och den beundran dessa mindre beresta herrar visade, sporrade honom till ytterligare ansträngningar på den inslagna vägen.
Flickorna omkring oss upphörde icke att himla sig. Vårt anseende hade stigit otroligt, det såg man tydligt på deras blickar. Agnes satt ett stycke därifrån och hörde på, men sade ingenting. Hon vände långsamt bort hufvudet, men jag uppfångade dock en skymt af hennes blick. Det var alldeles nog. Jag fick liksom en kall dusch öfver mig. Jag hvarken skröt eller skrattade mera.
Det var ljumt och stilla, och luften fyld af höstdofter. Några af flickorna hade slagit sig ned på balkongen, de öfriga lyssnade till Agnes sång inne i salongen. Jag har lärt mig gå på händerna i sommar, skröt Bertha och utförde till allmän förlustelse ett konstprof. Och jag att gå på lina, skämtade Bella. Skada, att vi ej ha ett rep här. Men vänta, staketet här kan duga i nödfall.
Underligt är nu för tiden folket, Kunde säga: Ugglan älskar örnen." Örnen åter svarar henne detta: "Packa dig, du gråa, plumpa uggla! Ej åt dig bestås en sådan herre." Invid hafvet stod en guldcitron och skröt: "Nu är ingen här så skön, så skön som jag." Detta har ett gulgrönt äpple lyssnat till: "Ringa är ditt pris, du strandens guldcitron, Nu är ingen här så skön, så skön som jag."
När jag som barn reste över Björkfjärden hade man sagt: det är ingenting mot när man kommer ut på Östersjön; när jag rest på Östersjön sade man att jag skulle se Kattegatt bara; jag reste på Kattegatt i storm och skröt med att Kattegatt var ingenting! Jag hade bara en illusion kvar: Nordsjön! Den skulle dock vara värre än det värsta!
Och den grå butiken, den röjde också, Om akt på dess flikar man gaf, Att den härbärgerat en kula och två, Och de kunderna skröt hon utaf. Nu lyssna vänligt och hör ett drag, Det sista af henne jag såg. Vi slutat Oravais blodiga dag Och gjorda vårt återtåg. Med var hon, hade med möda fått Ur striden sin enda skatt, Sitt tält, sin kärra med käril och mått, Och sin grålle, bruten af spatt.
Som en i flykten träffad fågel redlöst fäller vingen, sjönk bomseglet på det flyende fartyget tillsamman; ett skrot hade träffat gaffelnocken och afslagit tåget, hvaraf den hölls uppe. Den käcke ynglingen kastade i ett ögonblick loss ändan på däck och flög som en pil upp i masten.
Han lånade en dag ridhäst af sektern, men red så vildt att nästa gång voro hästarne upptagna. Då skickade han en statpojke ut i socknen och hyrde en häst. Det var stolt att sitta högt och ränna fram med fart, och han kände sina krafter liksom skarfvade. Illusioner hade ramlat, men det kändes lugnt att vara i nivå, utan att ha behöft rycka ner någon. Han skref hem till brodern och skröt.
»Jag ä' bättre än häst och karl, jag , skröt flickan, »och starkare än tre vanliga bonddrängar tillsammans! Och supa tål jag värre än den värsta suput, och jag kan ändå arbeta och gå rak, jag.» »När det ibland om somrarne kommer sjömän eller andra karlar hit, kan herrn tro, att vi ä' ledsna», sade gubben, »för då ha vi inga händer med henne.