United States or Lebanon ? Vote for the TOP Country of the Week !
Folksamlingen kring Anna-Lisa upplöste sig själv. Alla sprungo för att se på militären. Endast polisen stannade kvar hos fru Göransson, Amelie och Anna-Lisa. Om damerna lova att inte tala om det för någon människa, så ska ja ta loss flickan, sade konstapeln. Naturligtvis! svarade Amelie och fru Göransson. Konstapeln tog upp ur fickan en stor fällkniv.
Då rullade Aposteln ned från stenen, kom på fötter igen och smög sig hastigt men ljudlöst fram mot gruppen. På halva vägen mötte han Lönrot. Ser inte konstapeln, att det är folksamling och förargelseväckande beteende? Lönrot, som ingalunda var någon konstapel, eftersom han ägde kommissaries rang och värdighet, svarade: Jag kan inte hindra förste stadsläkaren från att nysa mitt på gatan.
Det stod en stor grovlemmad kvinna mitt i rummet, och inom ett ögonblick var karlen fattad mellan båda axlarna och utkastad, varpå följde ett häftigt buller, som när man bryter sönder en stol, och i ett moln av yllekjortlar försvunno tvenne förfärliga vådor i röda strumpor genom dörren. Konstapeln hade vittjat spritdurken och var drucken. Jag vände mig åt väggen och sov ända till Vaxholm.
Det var förfärligt snällt, sade fru Göransson, och så tillade hon av gammal vana: hur mycket är jag skyldig? För all del, mina damer, sade konstapeln och gjorde honnör, det var mig ett nöje att göra er den lilla tjänsten. Amelie och fru Göransson gingo genom allén med Anna-Lisa emellan sig. På Hamngatan sade Amelie: Det var en vådligt stilig karl, den där polisen. Han påminde något om din man.
Papporna hade nog blivit en smula varma i ärmarna men jag föredrog att bara se på, än så länge. Fast ingen av gossarna kunnat klå mäj jag skulle, herre min gud, kunnat skrämma dem i trav nedåt stan “Herrskapet fortsätter!“ sade konstapeln. Han knuffade sig genom hopen och gick.
Min buk ger tillbaka, min manlighet har sinat, min näsa rinner som ett litet barns näsa och min syn fördunklas, jag ensam är rätt färdig med livet. Lämna mig i fred. Jag tror han vitsar, skrattade konstapeln. Abraham gäspade, förde två fingrar till hattbrättet. Han fortsatte sin vandring, ögonlocken sjönko till hälften och förvandlade en avlägsen lykta till ett disigt ljusstreck. Han funderade.
Jag funderar och svarar: Det går inte. Jag vet inte vilket märke det är på kakan som ligger på översta hyllan i minsta garderoben. Jag vet inte vad det är för fabrikat. Jag kan inte vara med om ett bedrägeri! Då vet jag ingen råd, säger konstapeln. Och så går han ifrån mig och lämnar mig ensam i mörkret mitt på gatan.
"Är det någon av herrskapet, som blivit förargad för att jag lade en apelsin på gatan?" Ingen svarade, och Bergfeldt fortsatte: "Alltså inte! Konstapeln här är visserligen arg som ett bi, men det är för att han framställer ologiska frågor utan att vara beredd på att möta konsekvenserna." "Hänn missfirmar polisman. Hänn följer med till kontoret!" sade konstapeln och lade sin hand på Bergfeldt.
Hilmér betraktade sin vän länge och noggrant och smålog. "Nå", sade konstapeln. "Känner herrn igen honom?" "Det är tvivelaktigt!" sade Hilmér och arrangerade sitt ansikte så, att det uttryckte tveksamhet. "Vissa detaljer tyder på att det kan vara han, andra på att det inte är han." "Det här är jag!" kved Erlandsson.
Folk stannade och granskade honom för att se om han såg samhällsfarlig ut, några yngre medborgare började följa efter honom, och till sist, nära slutet av backen, klev en ordningens väktare gravitetiskt över gatan och närmade sig Bergfeldt, som lugn och oberörd traskade sin väg framåt. Konstapeln stoppade honom diskret genom att ställa sig framför honom och frågade barskt: "Hönnu hänn!