United States or Liechtenstein ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Dumbom!" svarade Harry Taylor och tände en svart cigarr. "Till närmaste telegrafstation, naturligtvis." Erlandsson hade bara en enda sorg i livet. Han var inte skön. Snarare tvärtom. Hans näsa var mycket konkav, hans kinder voro infallna och trotsade alla gödningsförsök och pannan var ett helt litet landskap av kullar och dalar.
Som om han inte skulle veta att han var beställd för att hämta mig och min man till tåget, och jag kom ner och sa åt er att gå opp och hjälpa min man ner med kofferten, och sen steg jag in i droskan för att vänta och då måste jag ha somnat och så ooo. Det är ju inte kusken!» Damen hade stigit ut på landsvägen och Erlandsson, som artig kavaljer, hade genast skyndat till hennes sida.
När konstaplarna gått, steg Erlandsson långsamt fram till Hilmér, spände ögonen i honom och sade sakta och tydligt: "Ge mig tillbaka mina pengar!" "Vilka pengar!" svarade Hilmér oskyldigt. "Ge mig tillbaka pengarna, annars så....", sade Erlandsson hotfullt. "Men du har ju i vittnens närvaro erkänt...." Då slog Erlandsson till, men Hilmér visste vad som komma skulle och vek undan.
Det var ett mycket pinsamt ögonblick för Erlandsson, men han behärskade sig och överlämnade etthundra kronor till Hilmér, som genast lät det orättfångna godset försvinna i sin ficka. "Nu känner jag igen honom!" sade Hilmér. "Det är Erlandsson. Alldeles tvärsäkert. Egendomligt att jag inte kände igen honom förut. Herrarna kan låta honom gå."
I detsamma öppnades dörren och Hilmér klev in. "Vad är det för väsen här inne?" frågade han. "Det hörs ju över halva sta'n." "Hilmér!" skrek Erlandsson. "Gudskelov att du kom! Rädda mig! Jag har paraffinerat mig i ansiktet så att Dolfi inte känner igen mig, och inte vill hon titta på födelsemärket heller. Och nu låter hon polisen ta mig. Hilmér, gamle vän! Säg att du känner igen mig."
"Han har Mikaels kläder på sig! O, Gud!" Bang! Salongsdörren slogs igen och låstes. Erlandsson var fånge. Men han tog saken mycket lugnt. "Det här var sannerligen bättre än jag väntat mig", sade han till sig själv. "He, he, he! Tänk att min hustru inte känner igen mig. Hon väntade sin fule, medelåldrige man, och så kommer i stället en bildskön yngling. Stackars Dolfi!
Efter en timmes uppfriskande sömn vaknade Erlandsson. Han visste inte vad han vaknat av, men ekot av en röst klingade ännu i hans själ. Erlandsson gnuggade sig i ögonen och såg sig omkring. Var tusan var han. Mörkt var det som katten, men så mycket var i alla fall klart, att han satt på fotsteget till kuskbocken på en droska, som outsägligt sakta rullade på en landsväg.
»Varför kör ni inte vidare?» frågade en vass röst. »Och vem är det ni talar med?» »Jaså, frun, ja!» sade kusken. »Henne hade jag så när glömt. Herr Erlandsson! Herr Erlandsson!» Det fanns både förebråelse och en viss grad av beundran i tonen. Men Erlandsson reagerade inte. Slöheten hade oåterkalleligen sänkt sig över hans psyke och med fumliga händer fick han upp ett par tior ur plånboken.
Erlandsson funderade i två dagar, så svarade han och fick per omgående post svar från tandläkare Skoglöf, som erbjöd sig att på ett par timmar möblera om Erlandssons anletsdrag, så att han sedan skulle kunna ta första pris på vilken skönhetsutställning som helst. Erlandsson funderade en stund till, men inte länge. Sedan gick han upp till Skoglöf och beställde en grekisk profil.
Erlandsson förlorade följaktligen jämvikten, snavade över ett hörn av mattan och slog ansiktet i golvet. När han steg upp kände även hans fru igen honom. Han hade fått tillbaka sin gamla profil, näsan var lika konkav som förr, och pannan lika knölig. Men ansiktet var dock väsentligt förändrat. Det var nämligen mera brett än långt. Slaget mot golvet hade trängt ut paraffinen åt sidorna.