Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 20 september 2025
»Ja gör det, gamle sjörövare», svarade vännerna. »Hej på dej! Tjing!» Och arm i arm tågade de ut ur porten och fortsatte sin glättiga väg nedåt gatan. Men Erlandsson stod kvar och lyssnade till ljudet av deras avtåg, och när han tyckte att de hunnit lagom långt spred sig ett slött leende över hans ansikte.
Om det härrörde från paraffin eller den med skönheten följande självsäkerheten är ännu outrett. Tyst och stilla steg Erlandsson in i salongen för mindre gick det inte av och satte sig att vänta på sin hustru. Hon kom vid tredje hostningen och stannade förvånad i dörren. "Hur i Herrans namn kom ni in?" sade hon med rätt hög röst och stirrade förvånad på Erlandsson.
Det har bara hänt mig detsamma som er. Jag var lite trött, och klev upp på kuskbocken för att sätta mig och vila en stund, och så somnade jag, och så måste hästen ha skenat med oss. Jag är fullkomligt utan skuld.» »Hur kan man komma på en sådan idé som att klättra upp och sätta sig att vila på en kuskbock?» frågade damen en hårsmån mildare. »Det gör jag alltid», upplyste Erlandsson trohjärtat.
Mikael log, men leendet utslätades hastigt när konstaplarna kastade sig över honom och efter att ha pucklat om honom placerade ett par handbojor på hans smala armleder. "Kom med nu utan att bråka!" sade en av dem. "Och om du visar var du gömt liket, så kanske straffet blir mildare." "Mina herrar", sade Erlandsson, med den mest förtroendeingivande röst han kunde åstadkomma. "Lugna er ett ögonblick?
På båda sidor sträckte sig öppna fält, en bäck porlade, stjärnorna tindrade och allting var poetiskt. »Var fåglarna är jag?» frågade Erlandsson och äntrade upp på sittbänken. Men i detsamma vaknade ett svagt minne. Svensexan, en droska utanför porten, och han klev upp och körde! Jo, visst, nu kom han ihåg. Det var ett ganska bra påhitt. Han log.
Ingen hade någonsin sagt ett ont ord till Erlandsson för den sakens skull, inte ens hans hustru hade antytt den under de tio åren, men Erlandsson visste med sig sin defekt, och han led av, att inte det mest omsorgsfullt benade hår eller vaxade mustascher kunde göra hans ansikte ens hälften så tilldragande som till exempel hans vän Hilmérs, en skillnad som ytterligare pointerades av att fröken Vira på Flasklocket alltid ställde sig på Hilmérs sida om bordet och pratade när de tillsammans tömde sin aftongrogg.
Hilmér betraktade sin vän länge och noggrant och smålog. "Nå", sade konstapeln. "Känner herrn igen honom?" "Det är tvivelaktigt!" sade Hilmér och arrangerade sitt ansikte så, att det uttryckte tveksamhet. "Vissa detaljer tyder på att det kan vara han, andra på att det inte är han." "Det här är jag!" kved Erlandsson.
Men så småningom minskades den glada skaran, splittrad i smågrupper, som drogo av åt olika håll utefter tvärgatorna, och till sist återstod av det glada laget endast handlanden Erlandsson själv samt två av vännerna, som på grund av hans uppsluppna och äventyrslystna sinnelag beslutat att följa honom hem.
"Stopp!" skrek han. "Jag är Erlandsson. Jag har bara paraffinerat mig i ansiktet så att jag är litet svår att känna igen. Adolfine! Jag är Mikael. Om du inte känner igen mig, så titta på födelsemärket, som jag har på magen." "Tag bort skurken", kved fru Erlandsson, halvt avsvimmad. "Men Dolfi lilla! Dolfi! Titta på födelsemärket!" bad Erlandsson bevekande. "Så känner du säkert igen mig."
Men hon blir så mycket gladare när hon får veta hur det är." Under tiden telefonerade fru Erlandsson efter polis, och det dröjde inte länge förrän sju handfasta konstaplar med viktiga miner och hårda nävar stego in i salongen, med fru Erlandsson som arriärgarde. "Grip mördaren!" skrek hon. "Han har min mans kläder på sig. Han har mördat och rånat min Mikael."
Dagens Ord
Andra Tittar