United States or Mauritania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den sjunde april på kvällen gick polisen Anders på Karl Johansgatan och polisen Lönrot på Oscarsgatan. De möttes i Garvaregränd. Det är folk ute i kväll, sade Lönrot. Ja, det är liksom oroligt, sade Anders. En mörk hop vältrade fram ur Sofiagatan. Det var inte mycket buller, men konstaplarna ansågo sig böra hejda. Ska vi hindra dem? frågade Lönrot.
Mikael log, men leendet utslätades hastigt när konstaplarna kastade sig över honom och efter att ha pucklat om honom placerade ett par handbojor på hans smala armleder. "Kom med nu utan att bråka!" sade en av dem. "Och om du visar var du gömt liket, så kanske straffet blir mildare." "Mina herrar", sade Erlandsson, med den mest förtroendeingivande röst han kunde åstadkomma. "Lugna er ett ögonblick?
De gamla gråhåriga konstaplarna var ju skyldiga att skydda samhällets medborgare. Och han fnös inte en gång åt herrskapet, han tittade inte åt dem en gång, han kände väl att nu var han värderad. Kvinnan orkade ej resa sig, hon bara kräktes och fräste. Och jag stod kvar och såg att det kom till en ordväxling mellan baronen och hans unga dam. Hon vägrade att följa med honom vidare.
"Han minns det inte", sade Hilmér med bestämdhet till konstaplarna. "Det är inte Erlandsson." Redan hårdnade polisgreppen i hans armar, när Erlandsson skrek till: "Jo, jo, jag minns!" "Stopp lite", sade Hilmér. "Det kanske är han i alla fall. Minns du hur det gick till när du lånade den?" "M nej jag menar jo." "Nå, berätta då!"
När konstaplarna gått, steg Erlandsson långsamt fram till Hilmér, spände ögonen i honom och sade sakta och tydligt: "Ge mig tillbaka mina pengar!" "Vilka pengar!" svarade Hilmér oskyldigt. "Ge mig tillbaka pengarna, annars så....", sade Erlandsson hotfullt. "Men du har ju i vittnens närvaro erkänt...." Då slog Erlandsson till, men Hilmér visste vad som komma skulle och vek undan.