Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 september 2025
När i lunden han försvunnen var, Följde hon med örat än hans gång, Tills i sommardagens vida frid Stegens sista, lätta ljud dog bort. När hon ingen såg och hörde mer, Gick hon än en gång till bäckens rand, Böjde lätt sitt hufvud öfver den Och i vattnets spegel såg sin bild.
Lugn och stillhet var den gömdas lott; Arma fågel, här bor fruktan blott. Hvarför bytte du mot parkens doft Dammet kring den nötta vägens gränser? Hvarför älska mer ett härjadt stoft Än den färgprakt, som i lunden glänser? Hvarför, för att skåda världens strid, Offra opp din obemärkta frid? Synes dig ej dagen ofta lång, Innan nattens lugn ditt tjäll besöker?
Stenblocken i väggarna voro ömsom runda, ömsom långa och alla av olika färg. Några blänkte svarta, än flera gröna, men de största glindrade i rött liksom bestänkta med ett blod, som aldrig kunde torka. Den rykande lunden stod kolnad och förbränd. Allt syntes tydligt och väl redan på stort avstånd under den klara vinterhimmelen i Göje månad.
Ja, ute ser jag vinter blott Och inne likaså; Och om till världens slut jag gått, Jag såge den ändå. Blef lunden grön; blef nejden varm, Blef dagen ljus och klar, Låg kölden i min egen barm Dock lika ödslig kvar. O, du mitt ögas fröjd och vår, Jag dig ej återser, O, du mitt hjärtas sol, du går Ej opp ur grafven mer. Min själ var din, min känsla din, Ditt lif var lif för mig.
I nästa ögonblick sågs en stor, svart fågel höja sig över lunden, rikta sin flykt mot pelaren och med flaxande vingar sväva däromkring, likasom hade han velat, men icke vågat sänka sig ned. Kom då, korpen min! hördes helgonets skrovliga röst. Kom och ät din kvällsvard! Så kom då, kom då, korpen min, korpen min!
För dem voro bergen stelnade titaner, havsvågorna blåslöjade mör, de mörka skogarne hemvist för Pan och flöjtblåsande satyrer, varje källa hade sin najad, varje träd sin dryad, varje grotta var nymfernas boning; blomman på marken, fågeln i lunden, stjärnan på himmelen hade sin saga, som de viskande förtalde, och deras öden voro ju mänskliga öden, i vilka hjärtat måste deltaga.
En flock vettskrämda och stirrande barn kommo inspringande och klängde sig om hans liv, under det att han höll på att binda fast hönorna vid bältet. Far, far! ropade barnen om varann. Nu brinner den heliga lunden vid Uppsala hov! Han sköt dem ifrån sig för att gå ut till Folke Filbyter. Vem har intalat er en sådan dårskap?
Då blef von Törne vred: "Nej, si en tocken, Som tar och skjuter platt fördärfvad rocken, Som jag i dag bär på mig andra dan! Framåt här, gossar! Fan skall ta den fan." "Nu lyser julisolen klart, Mitt sinne stäms så underbart I denna morgonstunden; Kom, yngling, om du vill som jag, Kom, låt oss andas några drag Af sommarluft i lunden; Det är i dag en högtidsdag."
Icke i den vilda skogen Har sin moders bo hon lämnat, Fostrad är hon under skygdet Af en fridfull mänskoboning. Från en ringa hyddas torftak Mången morgons ljus hon skådat, Sänkt sig stundom ned att plocka Korn ur vänligt sträckta händer. När den blåa vingen vuxit, Har hon flugit ut till lunden, Gungat på dess grenar, badat I dess svala bäckars vatten.
Börjad nyss var blomstertiden, När för korsets tro till striden Serviens ungdom drog. Serviens tjusning log ej sedan, Flydd var hennes blomning redan, Förrn i lunden Första rosen dog. Nu vid Savas silfverflöde Gömmer hon sitt tysta öde I en ensam graf. En blott kände hennes smärta. Dyre, därför brast dess hjärta, Att en yngling Fördes hit som slaf.
Dagens Ord
Andra Tittar