Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 30 april 2025
"Öfver hela festligheten", säger Topelius i sin dagbok, "låg en hjärtlighet och värme, som beständigt samlades kring hufvudpersonen och åter utgick från honom, som från en lifvande fläkt." Några dagar senare, en solig vårdag, förde Runeberg sin familj, hustru och två gossar, landvägen till Borgå. Han stannade där för sin återstående lefnad.
Den gamle stod en stund Med handen på sitt rika skägg betänksam; Omsider, skakande talte Sitt hvita hufvud, såg han opp och talte: "Hur länge, vet jag ej, O furste, blott bekymret mäter tiden. Hvad är att räkna år För den, hvars lif en vårdag likt förflutit! Jag var ett barn ännu, När af er höga furstesläkt jag upptogs, En yngling var jag, när Er ädle faders första steg jag stödde."
Olyckan hade kommit så lömskt och oväntat, att ingen kunde stå den emot, och ingen kunde hjälpa. Ty en vårdag i mars, när nordan blåste frisk och isen varken bar eller brast mellan öarna, hade elden brutit ut. Och emedan isen varken bar eller brast, hade grannarna på landet omkring stått och sett det hela, men icke kunnat komma dem till hjälp.
Att skapa blef för henne hvad farmor kallat älska: att glömma sig själf. Så kände Elsa Finne den vårdag, då hennes första lilla bok låg på bordet i hennes hem. Det var dikter på prosa, barn af hennes inbillning, ännu famlande i sin flykt. Därför hade hon kallat sin bok: Med stäckta vingar .
För konsten. Det var en vårdag i början av 60:talet. Jag gick ned i torget för att höra på gardesmusiken och visa en ny vårrock. Man spelade just ouvertyren till Don Juan, och jag hade hyrt mig en femöresstol tätt invid musiken för att taga något reda på instrumenteringen, ty jag var musikus, d. v. s. jag var e. o. i stadens auktionsverk och gav lektioner å piano och violoncell.
Mången hugkomst där ur askan talar Till ditt bröst ändå! Kom tillbaka till ett land, som famnar, Ack, så gärna dig! Hvar som helst i våra skär du hamnar, Blombeströs din stig. Som en saknad vårdag skola tjällen Hälsa dig igen, Och hvart eko i de gråa fjällen Som en barndomsvän.
"Säg, hur är dig, Flicka, då du aldrig vill bli färdig? Hur du städar dig! Det är förskräckligt! Har du än ej speglat dig tillräckligt?" Är mitt arma sinne då förtrolladt? Hvem kan väl en sådan växling vållat? "Ingen", svarar tyst mitt hjärta, "ingen, Om ej ynglingen, kanske, och ringen." Förr, när min vän var här, Var mig en vårdag kort; Nu, då han borta är, Är mig en höstdag lång.
Fanns det då ingen stor nog att erkänna sin egen begränsning och njuta utan förbehåll och älska utan afund också de blommor och skördar, som växte på andras mark! Det rasade nu i tidningar och tidskrifter en häftig fejd om en diktares namn, och striden hade upprört henne, ty den kom med minnet om en vårdag för länge sedan.
Låt oss stråla här af kärlek och tro, så skall natten omkring blifva dag, låt oss icke bäfvande kasta oss in i vår källa tillbaka, det är att neka henne att äga strålar, det är att neka henne att vara ljus. Den 17 mars. Första vårdag. Solen återtar sitt välde. Luften är genomandad af lif, den har vaknat ur sin dunkla vintersömn, och snart skall jorden vakna.
Flickan gick en vintermorgon I den rimbeströdda lunden, Såg en vissnad ros och talte: "Sörj ej, sörj ej, arma blomma, Att din sköna tid förflutit! Du har lefvat, du har njutit, Du har ägt din vår och glädje, Innan vinterns köld dig nådde. Värre öde har mitt hjärta, Har på en gång vår och vinter: Gossens öga är dess vårdag, Och min moders är dess vinter."
Dagens Ord
Andra Tittar