Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 maj 2025
Själve Marat är dock en plastisk gestalt, en på den besegrade Pyton hånfullt trampande Apollon, när man jämför honom med åtskilliga av kyrkans helgon.
Men åt ingen sinnlig trånad ville Hon sitt rena väsen öfverlåta, Blott Apollon valde hon till älskling, Och i Nyktosdalen, ren och trogen, Blef hon gudens blomstervårdarinna. Kväll och morgon, stundom hela dagen Sågs hon där bland blommorna, en äldre Syster lik, så blid och så förtrolig, Vattna, stöda, ordna och plantera.
Männen utträdde åter ur sanktuariet. En av dem bar i handen en mängd blad, på vilka forntida orakelspråk, givna av den delfiske Apollon, voro upptecknade. Man hade förvarat dem med samma omsorg som de sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller kodexform.
Vatten, gudadryck! Jag hatar ... ah, fördömde tinningsmed!... alla drycker utom vatten. Jag upptäcker i detta ögonblick min sanna bestämmelse. Jag skall varda en herde en ny Dafnis. Du måste låta någon Testylis eller Amaryllis inviga mig i ostberedningens mysterier, min Karmides. Jag föraktar kulturen och ilar till naturens modersbarm. Apollon har ju varit herde, Paris likaså; herde var
Tvenne slavar, som burit fyrfat med rökelse i prokonsulns spår, stå nu på vördnadsfullt avstånd, samtalande med Eusebias palankinbärare. Annæus Domitius är en man om fyratio år, lagom lång, men mer än lagom fet. Hans mage skulle anstå varken Hermes eller Apollon, men däremot icke misspryda en bedagad faun.
Vid Gud, han rörde ögonen och vinkade med handen, viskade en av de väpnade till en annan. Vem, vem? Apollon ... bilden menar jag. Ah! Detta ändar icke väl. Och jag ... jag såg något vitt skymta där borta vid pelaren. Må Gud och hans änglaskaror bevara oss! Han nickade åt den punkt, där Krysanteus' dotter, mer död än levande, låg nedsjunken bakom det skyddande altaret.
Lotosblomman synes gunga fritt på vågen, men hennes stängel ringlar genom djupet och är rotfast i dess botten. Så svävar människoanden med begränsad frihet på världsflodens yta, och hans förnuft är som blomsterkalken, vilken öppnar sig för solen och vänder sig efter henne, men han är med tvenne rötter, känslan och fantasien, rotfast i världsanden Apollon, eller vad man vill kalla honom.
Begriper du ej, att det är ett infall? Ett härligt infall, vid alla änglar! Så, bort till hålan, lägg dig vid randen och ropa ned i helvetet: Apollon! Du skämtar väl icke, herre? Ve dig, om jag skämtade! Skynda! Osius nalkades åter hålan, som nu gapade med bredare svalg. De övriga männen makade sig mot dörren, likasom rädda för vad komma skulle.
Så inträdde de i en lund av åldriga lagrar, som skilde staden från orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens branter och ökade med sin mörka grönska skymningen. Han var helgad Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska segervinnarne hade lämnats av honom.
Han bar, lik Apollon, en krans om sin panna, men kransen var icke vriden av lager, utan av törne, och bloddroppar sipprade på hans vita änne. Han framräckte sina händer även de blödde ur djupa sår, men han log och sade: Se, även jag har segrat genom min död. Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi?
Dagens Ord
Andra Tittar