United States or Saudi Arabia ? Vote for the TOP Country of the Week !


Kajsa skulle, tänkte han, i sitt nuvarande svaghetstillstånd icke kunna bära åsynen af Nadja. Hon skulle dödas af vissheten att hennes dotter vore en förlorad varelse, en fullkomligt förfallen qvinna. Hon skulle sörja döden sig, och det var bättre, att den stackars qvinnan fick somna af i frid, i tron sitt kära barns oskuld. Han ville leda Nadjas närmaste framtid sjelf.

Kom der en herre, blef han tilltalad af deras vänliga, inställsamma stämmor och i smickrande ordalag, kom der en dam, skrattade de, som om de sett en karrikatur. Samuli gjorde sig färdig att bakifrån fatta tag i Nadjas axlar och ta henne med sig. Men innan han visste ordet af, kilade de in i en portgång och försvunno.

Der stod pianot, bordet med blomsterkorgen, Nadjas stora mörkröda fåtölj och dörren midt emot. Draperier i samma färg föllo ned och täckte till hälften ingången till sofrummet, tapetseradt och möbleradt i grönt. Han drog henne sakta till spegeln. I det osäkra skenet stodo de der och betraktade hvarandra. Han var ljus och blek, hon mörk och blossande.

Endast i en liten tidning syntes morgonen derpå en svassande blomsterspäckad artikel, deri Nadjas uppträdande rosades som någonting utmärkt. »I den fullsatta salongen jublade en hänförd publik, och ett regn af blommor jemte lagerkransar höljde snart den unga stjernan, som nu för första gången visade sig för en större publik». I finska blad citerades begärligt allt detta. Nadjas rykte växte.

Sjelf ville han straffa henne. Och hennes framtid skulle bli ett enda långt och hårdt straff. Först skulle hon fysiskt utmattas, ända derhän, att »djefvulen kunde drifvas» ur kroppen henne. skulle hon komma i ordentlig skola. Han kände till en inrättning, der man tog vård om personer, som man var nog vänlig att kalla »värnlösa» qvinnor. Der fans flera af Nadjas sort.

Att kalla mig stackare! Du amman! Kan man tänka sig. Se'n hon satt i sig en flaska af mitt portvin, bär hon sig åt det viset. Ge sig i väg till sin smuts, derifrån hon kommit. Det blir visst närmaste rännsten. Eller också sina knän att be om förlåtelse. Det gnistrade till i Nadjas bruna ögon. Hon rodnade och bleknade af sinnesrörelse. Förlåtelse! Jag be om förlåtelse? Jag!

Men han blef öfvervunnen och gaf efter, skrattande, nästan berusad af hafsluften, den starka motionen och Nadjas enträgenhet. Han visste icke, hur det gick till, men inom en minut hade han åtlydt henne, afklädt sig strumpor och skor, uppvikit byxorna och vandrade nu med henne i aftonskymningen längs gärdesgården i vattnet den mjuka gräsmattan.

Nadjas små skratt ljödo ifrån det gröna rummet, dämpade af det tjocka förhänget, de förtonade och tystnade slutligen af. Klockorna i tornen slogo fyra. En svag strimma af dager trängde in genom rutorna. Sakta lyftades gardinen vid dörren upp. Den unge ingeniören smög fram med stöflarne i handen. Hans ögon flammade, hans kinder voro blåröda.

Men hon hade denna gång ingen att förtro sig åt. Inga egentliga vänner i den stora främmande staden, hvars språk hon ej kunde. Den ende hon hade kunnat förtro sig åt var Adolf Bäck, och han var ju dock »ej egentligen» qvinna. behöll hon sin sorg för sig sjelf, och dagarne gingo, tunga och långa. En af Dions buketter med band i de finska färgerna var fästad »ryssgudens» bild i Nadjas rum.

Direktörens teaters rykte blef räddadt Nadjas teaterbana för alltid bruten, denna ort åtminstone. Hon hade blott spelat en enda scen, under en enda minuts tid, men denna enda scen hade varit tillräckligt lång att förskaffa henne rykte för lifstiden.