United States or Taiwan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han gick till fots i skogsbrynet, kröp in genom granhäcken, gjorde ett varv kring byggnaden, som såg ohyggligt förfallen ut, och stannade slutligen mitt i trädgården, där ogräset återtagit ett oinskränkt välde. Från arbetsplatserna hördes ljudet av tuggande, smackningar, klunkande och en och annan snarkning. Flugorna surrade ilsket mot regnet.
Kajsa skulle, så tänkte han, i sitt nuvarande svaghetstillstånd icke kunna bära åsynen af Nadja. Hon skulle dödas af vissheten att hennes dotter vore en förlorad varelse, en fullkomligt förfallen qvinna. Hon skulle sörja döden på sig, och det var bättre, att den stackars qvinnan fick somna af i frid, i tron på sitt kära barns oskuld. Han ville leda Nadjas närmaste framtid sjelf.
För att göra kontrasten mot sommaren på skäret så stark som möjligt valde vi Lidingön, och i övre våningen av en halvt förfallen herrgård redde vi vårt sommarhem.
Han steg icke fram och kysste bruden, såsom de andra syskonen, och han drog sig ifrån dansen tillbaka till toddygubbarne, der han berusade sig något. Nu skulle straffet komma och hans sjelf brytas ner. Han blef gymnasist. Det gjorde honom icke vidare glad. Det kom för sent, som en för länge sedan förfallen skuld till honom. Han hade tagit ut den njutningen i förskott.
Men hon flyttade en vecka efter begrafningen bort från stugan vid Haapakoski kvarn, fick ett slags hem i en halft förfallen koja ute på en backe invid Raiala mo och bodde nu där ensam med de små. Han hette Pekka och var nära sex år. Det var den äldste. De andra var det just icke mycket med; de skrattade, när Pekka skrattade, och gräto, när han grät.
Först i denna stad kunde Scheele tänka på att inreda åt sig ett laboratorium. Vid ankomsten till Köping bodde han i ett rum på gästgifvaregården och hans första laboratorium utgjordes af en förfallen bod med trasiga fönsterrutor, till hälften afplankad för åkdon och åkerredskap. Här uppsatte han några enkla ugnar.
Lyckligtvis var ingen af oss förfallen till erotik, fast det enskilda förtroliga samtal, som fördes emellan mig och Ambrosius, rörde hans och mina penningeangelägenheter, hvilka befunne sig i ett förträffligt skick.
Hela hans personlighet verkade eggande, och hvad hon hörde berättas om hans enskilda lif, bidrog i sin mån till att befästa hans makt öfver hennes inbillning. Han var son till en förfallen skoflickare, som dött på fattighuset, och en illa beryktad kvinna i Tibble. Genom fattigdom och förödmjukelser hade han kämpat sig fram.
Och dock var Erik ingen verkligt dålig karl, menade hon. Han var alls ej förfallen, hans utseende utvisade tvärtom stor lifskraft och ungdomlig spänstighet. Skulle det der uttrycket i ögonen ej varit, så hade man kunnat tro honom... Men de skrattande, simmiga blickarne, som jemt irrade omkring oroligt och rastlöst, vittnade om annat.
Hade han inte gått och talt om en hel hop, skvallrat för Per och Pål, berättat hvad han hört af socknens mysterier, sådant, som blott länsman kunde ha reda på, skrutit och skadat sin sagesman på allt möjligt sätt. Sist svek kronofogden. Lasse var hans ålders tröst, den ende, som inte lät honom känna hur afsigkommen och förfallen han var.