United States or Monaco ? Vote for the TOP Country of the Week !
De skola kallas de sämsta till och med av dem, som i hemlighet mycket väl veta, att det är en himmelsskriande osanning. Hur skulle det se ut här i livet omkring oss, ifall de goda förlorade vissheten om straff och började att räkna på vinst alldeles som de onda? Då bleve det goda ett ännu värre ont än det onda.
Då följer en ånger, som ingen filosofisk tanke kan avvända från förtvivlan och evigt fördärv. Tarvas ej för dem den fulla vissheten om en personlig förlossare, som även för deras skull, för att även deras synder skola förlåtas, burit Guds vrede och lagens förbannelse?
Hon skulle då fyllt, vad jag ville säga med sin anda, och min dikt om ett litet barn skulle fått den starka vissheten att handla om en, som ännu lever. Ty lille Sven levde och verkade med sin mor, hos och för henne. Han hade sin lekstuga hos henne, och hela förmiddagarna, när pappa var borta, och gossarna läste, satt lille Sven på golvet och hörde mamma berätta sagor.
Det är en stor, lugn lycka, som fyller mitt bröst. Det är vissheten om, att min person i sig själf icke är frånstötande och obehaglig, trots allt. Den kvinna, som Ivar Mörcke funnit tilldragande, kan lefva på minnet hela sitt återstående lif. Glädjen öfver hvad han gaf, skall göra mig till en älsklig gammal kvinna, skall lysa som ett inre sken under skrynkliga drag.
Han följde en afton Alkmene till biskop Petros, ej för att varda kristen, men för att vinna den där fullkomliga vissheten, efter vilken han längtade. Men Medes övertygades här, att vissheten och kristendomen vore oskiljaktigt enade. Tron på den korsfäste var villkoret för odödligheten. »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död bleve.»
Jag hade kritiserat, nagelfarit, ja, till och med strävat att göra denna tanke omöjlig i mina egna ögon. Men jag hade gjort detta, kanske mest i förhoppning, att själva sökandet till sist skulle föra mig till visshet om det motsatta. Vissheten hade aldrig kommit, men med åren hade vad jag tänkte om det tillkommande undergått en förändring.
Hon log emot mig, och det låg en värld av lycka i hennes röst, när hon svarade: »Han sover så lugnt. Det kan inte vara farligt.» Jag gick ifrån henne och föll en stund senare i dödssömn av trötthet. Innan nästa dag hade förgått visste vi, att ingen hjälp fanns, och att lille Sven skulle dö. Vissheten hade kommit över oss som ett tungt slag, ty hela tiden hade vi hoppats.
Himmel och jord, kronor och palmer, perlor och ädelstenar, lifsträd och lifsvatten, umgänget med helgon och änglar, himmelska utsigter, himmelsk musik och himmelsk blomsterdoft, minnet af det förflutna , besittningen af det närvarande, vissheten om en evig lycklig framtid allt, allt skall endast göra att han, han blir så älsklig för oss, att vi ej veta, antingen vi skola, "tiga stilla i vår kärlek" eller utbrista i lofsångsljud, som skaka hela den himmelska staden, antingen vi skola le af salighet eller gråta af sällhet.
För första gången gick det fullt tydligt upp för mig, hur mycket av sina innersta tankar hon dolt för mig liksom för alla, hur förtrogen hon var med dödstanken, och hur vissheten att hon skulle dö ung, gnagde på hennes innersta livskraft. Hon hade blivit vit och hennes kinder hade magrat. Händerna voro vaxgula, och hon gick i ångest framför mig. Då bad hon mig första gången att få dö.
Det är samma begär, som när vissheten om barnets död tryckte min hustru till jorden, manande henne att säga: »Han skall inte dö. Han får det inte. Jag vet, att han inte skall.». På samma sätt säger också jag till mig själv: »Jag vill det icke. Jag vill icke mista henne. Hon skall leva trots allt.» Jag märker icke, att jag försöker det omöjliga.