United States or Qatar ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och hade han icke kommit hit, för att han skulle föra sådana människor bundna till översteprästerna?» Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var Messias. När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja honom ur vägen; men deras anslag blev bekant för Saulus.
Hon log emot mig, och det låg en värld av lycka i hennes röst, när hon svarade: »Han sover så lugnt. Det kan inte vara farligt.» Jag gick ifrån henne och föll en stund senare i dödssömn av trötthet. Innan nästa dag hade förgått visste vi, att ingen hjälp fanns, och att lille Sven skulle dö. Vissheten hade kommit över oss som ett tungt slag, ty hela tiden hade vi hoppats.
Jag har läst den ånyo nu, och allt vad däri står förekommer mig att vara skrivet för så länge sedan, att jag knappt kan tro, att icke ens två år förgått sedan dess. Men som jag läser i den blir mig allt som hänt levande och nära, och jag känner åter marterna av den fruktansvärda illusion, vilken då höll mig uppe. 4 September. Jag sitter här och tänker på lille Sven.
Fjärden krusas, böljan randas, Lunden rörs af fläkt på fläkt, Lif och blomsterdofter blandas I hvarenda andedräkt. Ängel från det fjärran höga, Hvarje väsens blida vän, Gryning, har ett mulnadt öga Mött din ljusa anblick än? Skingrad är bekymrens dimma, Tankens dystra moln förgått; Dagen i sin barndomstimma Älskar barndomskänslor blott. Ingen lider, ingen saknar; Allt är glädje, frid och hopp.
"Främling, granne", så han sade, "broder, Du, hvars blick ej än som min af dödens Skuggor skyms, säg, har i dessa nejder Du en kvinna sett, vår ädle furstes Helgonmilda, olycksfödda maka? Länge här jag henne sökt förgäfves, Och min kraft förgått, min dag är liden; Sågs hon, o, ledsaga då till henne Mig, den brutne, döende, hvars hjärta Klappar fridlöst nu de sista slagen."
När en stund förgått, så lång som stunden, Innan stormskyn, sedd vid himlaranden, Kommer, brister, haglar och förskingras, Höjde ordet som till tröst den gamle: "Lång är vägen fram till byn, min dotter, Branter möta, bäckar hindra, spångar Finnas ej, och höstregn fyller kärren. Den, som vandrat dit vid morgonrodnan, Är väl knappt, då kvällen stundar, hemma." Så den gamle.
Icke dess mindre ännu, då jag ser hans blick i ert öga, Ser hans färg på er kind, hans bild och hans själ i ert anlet, Glömmer jag år, som förgått, och skiften, som varit emellan, Glömmer jag ålderdomen, som nu mig tynger, och lifvets Sorger och döden, som lagt sin hand på den saknade redan, Allt jag glömmer och tycker mig än till hans sida förflyttad, Ung och med spelande håg och med svällande hjärta som fordom."
I långa tider ren Han från sitt trogna folk har varit borta; Nu, lik ett fruktbart år, Välsignelse till våra tjäll han bringar. Ren tvenne år förgått, Sen i sin hydda ensam blef Miljutin. Det var en morgonstund, Den gamle gått att andas vårens vindar. En rönn i blomning stod På gården, under den han valt sin hvila.
Med fantasiens skuggspel är jag nöjd, Blott den beständigt för mitt öga ter Den stund, då jag var säll, fastän bedragen. Då skall jag än, när Minnas vår förgått Och hennes kinder inga rosor bära, Se henne ung och salig i min famn.
Hur hade jag kunnat glömma, att vad jag här verkligen hade att säga säkerligen skulle fylla henne med den största lycka? I ett nu ville jag gottgöra vad jag trodde mig hava förbrutit, och jag påminde henne därför om den dag, då hon sagt, att hon ville tro som jag, tänka som jag, leva som jag. »Jag vill, att du en gång skall veta det», sade jag. »Det är nu år, som förgått sedan dess.
Dagens Ord
Andra Tittar