United States or Botswana ? Vote for the TOP Country of the Week !
Pojken skall oskadd utlämnas, om I svärjen på er frälsares bild att varken själva oroa oss på minsta vis ej heller därtill egga andra. Jag skall efter bästa förmåga gottgöra klostret dess förlust, viskade riddar Bengt till patern med en blick av hemsk oro på Assims lyfta dolk. Låt oss gå eden, och må de draga bort!
Hans liv hädanefter kunde ej försona vad han brutit mot en ensam, ärlig och strävsam man, som älskade sin hustru. Han hade förstört hans liv och han kände sig som en mördare, den där visserligen fått nåd för offentligt straff, men som aldrig kunde gottgöra vad han felat. Medan han gick och tänkte så, kom han förbi den lilla krogen “Norden“ och gick in i matsalen.
Det visste han icke, han icke ens tänkte däröver. När denna berättelse börjar, var Erland sjutton år, en stark och fager sven, skicklig i många idrotter, boksynt även, ofta gladlynt, stundom grubblande, snar att vredgas, snar att gottgöra, yngling i somligt, barn i annat. Herr Gudmund Ulvsax var änkeman och ägde en blåögd dotter, Helena.
Hur hade jag kunnat glömma, att vad jag här verkligen hade att säga säkerligen skulle fylla henne med den största lycka? I ett nu ville jag gottgöra vad jag trodde mig hava förbrutit, och jag påminde henne därför om den dag, då hon sagt, att hon ville tro som jag, tänka som jag, leva som jag. »Jag vill, att du en gång skall veta det», sade jag. »Det är nu år, som förgått sedan dess.
Men då hon mötte mörker i alla hörn vände hon åter blicken mot mannen. Hon kände, hur det lilla huvudet riste mellan hennes händer. Och hon förstod att han ville säga något, som skulle gottgöra. Då borrade hon fingrarna in i hans hår. Det var en smekning men den var häftig, skälvande, hård, ty hennes kropp skakades av den första dödsfrossan.
Men pater Henrik sökte gottgöra detta med att visa gossen dess större godhet; när riddaren gått, förde priorn Sorgbarn icke till klosterköket utan till munkarnes bord i refektorium, satte honom vid måltiden mellan sig och den äldste klosterbrodern och talade med munkarne om hans vallfärd och märkvärdiga ärende.
Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning. Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom. Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga, är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom, så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
Jag menar, att om du fullföljer ditt uppsåt mot Karmides, så återfår du på långt när icke allt vad du lånat honom ... Bah, det vet jag, inföll Baruk med en axelryckning; den vissheten har förorsakat mig en sömnlös natt, men nu skall jag finna mig i mitt öde. Och du sätter honom ur stånd att för framtiden gottgöra dig. Du kommer mig att le. När skulle han någonsin varda i stånd därtill?